Åsa Melin – skulpturer med särskilt sinne för närvaro

Åsa Melin PeppingeEn mjuk medeltida Mariasång spelas på låg nivå. Den ljusa sopranen fyller salarna i den gamla skolan i Peppinge. Men i skolhuset och på Österlen har hon varit mycket längre än så. Redan 1972 kom Åsa hit för första gången. Det var jul och hon firade den hos släktingar i Borrby. Länge hade hon då vetat att hon ville lämna storstan för att söka sig en annan tillvaro utan störande, bullrande yttre intryck. Tiden i stockholmska Vällingby och Solna var förbi och en vandring uppför klitterna vid Löderups strandbad blev som en uppenbarelse. När hon kom upp på krönet denna vinterdag och havet och stranden bredde ut sig framför henne, visste hon med absolut säkerhet att det var här hon skulle bo, verka och leva.

Det nya livet började två veckor senare. Då hade Åsa hittat praktikantjobb som hon kombinerade med barnpassning. Hon bodde först kvar i Borrby, men efter att ha åkt förbi den tomma skolan i Peppinge ett flertal gånger, vaknade tanken på att äga det. Hennes övriga familj bodde då fortfarande kvar i Stockholm. Åsas mor reste ned för att titta på det och drömmen blev verklig. Flyttlasset gick den 5 juni 1973, med sig hade de möbler från en lägenhet, som snabbt försvann i de stora salarna, resten inhandlades under loppisrundor på Österlen. Familjen hade aldrig haft hus tidigare, det var en helt ny erfarenhet som väntade. I början var allt mycket enkelt inrett. Skolan hade varit nedlagd sedan några år tillbaka. I köket fanns endast ett handfat att tvätta sig i och en kokplatta att laga mat på. 

De inledande åren varvade Åsa sina vistelser i Peppinge med konststudier. Skolor som Konstakademien och Valand gick bort då hon inte kunde tänka sig stadslivet, istället blev det först vävning, konst och mat på Skurups folkhögskola som sedan kompletterades med ett extra skräddarsytt år i textil. Därefter följde Capellagården på Öland innan det blev två år på Östra Grevie med textil, foto och keramik. Textilen var hela tiden det centrala, men även måleriet pockade på. En av hennes lärare som var avogt inställd till kvinnliga konstnärer sa sarkastiskt, när Munka Ljungbys nystartade konstskola öppnade, att det är inget för er som sitter och virkar grytlappar. Då jävlar anamma sökte hon sig dit med omedelbar verkan! 1980 föddes hennes son Johannes och hon slutade på konstskolorna för att börja leva sitt liv som professionell konstnär i Peppinge på heltid.

Föremål, fragment

Denna sommardag sitter vi i hennes skönt överbelamrade ateljé och samtalar. Snett bakom mig skymtar köket där buddistmunkar och Maria med Jesusbarnet samsas i vad Åsa kallar lekfönstret. I ett hörn står en hög gjutjärnskamin i flera våningar, längs ena långväggen löper en gammal köpmansdisk med lådor fyllda med arbetsmaterial och redskap och på arbetsbordet ligger små skulpterade ansikten i lera. På väggarna märks en reproduktion av Vermeers målning Flicka med pärlörhänge uppnålad intill en svit rödtonade laveringar av Leonardo da Vinci från en gammal kalender, där bl.a. Testa di S:ta Anna återfinns, jämte bilder på kyrkfönsters glasmåleri. I ateljén står även sängen och markerar en tillvaro där arbete och liv tycks vara del av en och samma helhet, där det inte finns några givna, skarpa gränser.

  • Jag skulle aldrig kunna jobba i en steril ateljé. Jag behöver alla saker, bilder, uppslag, lappar, föremål, fragment, skisser för att idéerna ska komma till mig. Jag skapar inte i ett tomrum, i ett vakuum, utan som en högst specifik del av ett större sammanhang, säger Åsa.

Spinneri med fokus på alpackor och får

IMG_2902Är du hantverksintresserad och sugen på att använda mjukt garn spunnet av alpacka- eller fårull? Unna dig då ett besök på Skånes enda spinneri, Alpacka of Sweden, på Albertslunds gård utanför Löderup. Här finns garn till försäljning, massor med mönster och inspiration för den sticksugne samt möjlighet att lämna in egen ull för spinning.

För ungefär ett och ett halvt år sedan anlände elva efterlängtade maskiner, som i dag utgör stommen i Alpacka of Swedens spinneri. I väntan på leveransen hade Madelene Merits ägnat en hel del tid åt att måla och inreda den del av gården som i dag inrymmer spinneriet.

Med rötterna på västkusten fann hon och maken huset, platsen, tomten, omgivningarna och stämningen på Österlen perfekta för deras ändamål.

– Jag hade gått på Alpacka-kurs på Österlen och när vi inte hittade vad vi sökte på Västkusten åkte vi ned till Österlen och tittade runt. Vi fastande för det här huset för att det var lagom stort och för att det även ingick lite mark. När vi fick stöd från ALMI Skåne och fick lån via en bank i Ystad så vågade vi slå till och beställde våra maskiner till spinneriet, berättar Madelene.

”Gott att sticka med”
Madelene har själv stickat så länge hon kan minnas och upptäckte för ett tag sedan hur ”gott det var att sticka med alpacka-ull”. När hon för flera år sedan fick reda på att det fanns alpackor i Sverige blev hon intresserad. Hon besökte flera uppfödare och fick lära sig att de ofta sände iväg sin ull till spinnerier i Norge och England.

– Det finns några mindre spinnerier i Sverige, men ingen av dem hade någon vana av alpackaull. När jag insåg detta såddes ett litet frö och jag började köra runt till olika spinnerier för att lära mig mer. Så gott som alla hade fokus på fårull. Därefter började jag prata med dem som levererar spinneri-maskinerna och så kom funderingarna på vart jag skulle kunna driva mitt spinneri, säger Madelene.

Och nu är hon alltså på plats. Verksamheten rullar på och allt fler nystan av får- och alpackaupp spinns till nystan i Alpacka of Swedens spinneri. Utanför huset betar får och årets nyfödda lamm i den ena hagen, medan gårdens två alpacka-herrar lite nyfiket betraktar gårdens besökare från en annan hage. Madelene hoppas på sikt att kunna köpa fler alpackor, men för tillfället är de alltså två.

Josefin med Vito och Bruno (1)– Mitt intresse för alpackor uppstod via stickningen och den mjuka ullen. Alpackor är dock inga keldjur precis. De är nyfikna och snälla flockdjur, med mycket integritet, som går ute året om. De har ett skjul där de kan ta skydd för regn och blåst, men det är allt. De är små i maten: vår, sommar och höst betar de gräs och på vintern får de hö samt kraftfoder. Klipps gör de bara en gång om året, så de är väldigt lättskötta, säger Madelene.

Gårdsbutik och webbshop
I dagsläget går det alltså bra att köpa garn samt får- och alpackaull direkt på plats hos Madelene. Samtidigt håller hon på att bygga upp en webbshop med såväl garn som mönster och färdiga produkter till försäljning.

Har du egen ull så går det bra att lämna in för spinning. Madelene tar också emot studiebesök med jämna mellanrum och praktikanter när hon har tid och möjlighet. Framöver hoppas hon kunna anställa en eller två personer, för att få ännu bättre snurr på verksamheten.

– Jag arbetar hela tiden för att utöka min kundgrupp och på sikt vill jag också utveckla fler produkter utifrån våra råvaror, så att jag kan sälja fler färdiga och egendesignade produkter än vad jag gör i dag. Jag har massor med idéer men just nu räcker tiden inte riktigt till för att få fram allt jag skulle önska, säger Madelene och avslutar:

– Jag trivs görbra här på Österlen. Naturen, rymden och att finnas nära havet är underbart. Här kan jag andas och jag har mött fantastiskt bra människor här nere.

Från nyklippt ull till färdigt garn, så här går det till:

  1. Det första steget är att grovrensa ullen, vilket görs manuellt.
  2. Sedan tumlas ullen, så att ännu mer skräp försvinner.
  3. Därefter är det dags att tvätta ullen och hänga den på tork.
  4. När ullen är torr läggs den in i en ”picker”, där ullens fibrer dras isär.
  5. När detta är gjort har ullen förvandlats till ”fluff”, som körs in i en fiberseparator där ännu mer skräp rensas bort och ullen blir ännu fluffigare.
  6. Sedan är det dags att väga upp ullen (olika många gram beroende på slutprodukt) i den stora kardan. Ambitionen är att få ullen så jämntjock som möjligt. Möjligheten att mixa både nyanser och olika typer av ull finns här. Ut från stora kardan kommer ullen som långa ”korvar”.
  7. Efter detta är det tid för två omgångar av sträckning av ullen.
  8. Och först därefter tar själva spinningen vid, ned till en tråd. Önskad slutprodukt bestämmer tjockleken på tråden.
  9. Nästa steg är att tvinna garnet och gå från en tråd till tvåtråds-garn.
  10. Det tvåtrådiga garnet spolas därefter upp på koner…
  11. … som ångas, för att garnet ska fixeras.
  12. Sista steget är att skapa nystan eller härvor, beroende på vad som önskas.

Ales stenar i filmen

Play

2015-03-06 09.49.09Vår förra podcast på temat film spotting ägde rum i Hammenhög, och idag tar vi oss vidare till mytomspunna Ales stenar och Hammars backar – den 15 000 år gamla, karaktäristiska åsen, som sträcker sig ungefär en mil längs Österlens kust. Åsen stupar rakt ner i havet och ger ett storslaget, dramatiskt intryck – lika passande som magiskt somrig filmfond som karg mordplats i en Wallanderfilm.

Hit kommer såväl boende som mängder av besökare för att hämta andan och finna både ro och energi bland linjespelen mellan hav, himmel och land. En plats som skiftar färg, ton och känsla, beroende på årstid.

Besökta inspelningsplatser i reportaget:

  1. Tollywood: ”1920 – evil returns”, 2012 (Ales stenar)
    Här kan du se filmen i sin helhet. 12:44 min in i filmen visas sekvensen från Ales stenar.
  2. Tollywood: ”Nenem ChillaPillana”, 2013 (Ales stenar)
  3. ”Unga Sophie Bell”, 2014 (Ales stenar)
  4. Wallander: ”Kuriren”, 2010 (Ales stenar)
  5. Wallander: ”Innan frosten”, 2004 (Hammars backar)
  6. Wallander BBC: ”Firewall”, 2008 (Hammars backar)
  7. ”Den bästa av mödrar”, 2005 (Hammars backar)

Håll utkik efter vår sista podcast på temat film, som tar oss vidare till nya platser!

Här kan du läsa mer om fler filmupplevelser på Österlen: appar, vandringar, bussturer och broschyrmaterial med mera.

Jag fuskar vilt och planterar ett eget Österlen

fusk 1

Åh, det är så härligt att jag kan fuska. Plantera strandtrift, gullvivor och en lavendel tillsammans i en kruka och låtsas att det är försommar. Triften påminner mig om alla sommardagar på väg ner till sommaren i södra Sverige. Oftast var det inte förrän vi kom fram till Haväng som vi såg de små rosa bollarna på stranden.

Nu har det varit en vår som kniper ihop och inte vill släppa fram det gröna, sköna. Istället har jag planterat ut narcisserna i lökrabatten och tagit vara på påskliljorna som stått ute sen påsk. Nu lyser rabatten gul och vem som helst kan luras att tro på att de har växt där hela tiden.

Det är avlångt vårt land och just denna majmånad är det ovanligt tydligt. Nästan varje morgon när jag går ut så gnistrar trädgårdsmöblerna av nattfrosten. Det har knappt kommit två mm regn så hela världen lyser okragul. Något litet smalt grönt strå finns invid söderväggen.

Jag längtar efter frodigheten. Efter trädgårdar som dignar av fruktträd som står i blom. Efter fält med gul raps och potatisblast som börjar sticka upp. Det är inte vintern när temperaturen går ner till minus 30 som är jobbig vid älvens strand, det är månaden maj som inte vill börja någon gång utan bara väntar på en signal om att det är dags att grönska.

Då är det skönt att drömma om en försommartur ner till Östelen. Att prova på olika krogar och kaféer under matrundan i slutet av maj. Kolla in Kartan till alla 40 olika hantverkare, kaféer, butiker och boenden. Hoppas att det finns plats nu när jag har bestämt mig lite sent.

Ett bra tips är att om man som jag bestämmer sig sent så är det lättare att göra det nu i maj. Inte lika praktiskt under semestern.

Det är annorlunda att tänka på hur en resa till sydöst skulle kunna vara, och en tröst. Jag har så mycket att se fram emot att dessa iskalla morgnar och tvekande knoppar, inte stör mig längre.