Väktare till skydd och tröst av Åsa Melin

Åsa MelinEn mjuk medeltida Mariasång spelas på låg nivå. Den ljusa sopranen fyller salarna i den gamla skolan hos Åsa Melin i Peppinge. 

Länge var måleriet det centrala, men en dag började lusten till det tredimensionella skapandet att tränga på. Och det blev ansikten, säregna ansikten som med låga röster talar ur det förgångna och som har en alldeles särskild förmåga att stanna i minne och känsla hos den som en gång mött dem. Väktare kallar hon dem för, vänliga sådana. Första gången de kom till henne var hon hos sin syster Ida i Stora Köpinge, med sig dit hade hon en klump lera för att ha något för händerna. Och händerna formade ett par ansikten.

  • Jag blev förvånad, det var inte folk jag kände igen, säger Åsa. Annars när man skulpterar fritt blir det lätt en blandning av familj, vänner – denna gång var det helt andra personer som trädde fram ur leran. De kom från förr, men var ändå så levande.
  • Jag tänkte inte så mycket, men provade lite till, det tryckte på – och är det något som är meningen så får man göra det så länge det kommer. Och det har inte slutat än utan bara accelererat.

Ansiktena bär med sig sin historia, ibland har de ett namn och emellanåt frågar hon var kommer du ifrån?  Tidigare ville hon inte påverka betraktaren av det avslutade verket utan lämnade tolkningsutrymmet helt fritt. Idag ser hon annorlunda på saken och hon delar gärna med sig av deras namn och det som de bär med sig.

  • De har kommit hit för att berätta en historia, säger Åsa. De kommer från olika tidsepoker och olika folkslag. De representerar alla dem som inte fått vara med i den offentliga historieskrivningen, det är inga grevar och baroner, kungar eller furstar, utan vanligt folk med sina enskilda liv och historier som vill få kontakt och vara med.

Galleriet har öppet året om vilket innebär många möten. Påsk till augusti är den utåtriktade tiden, då är det mycket folk i rörelse som besöker galleriet. Åsa påpekar vikten av att var och en blir väl bemött och säger att huset fungerar i stor utsträckning som social scen. Stolarna är därför många hos Åsa, där kan man sätta sig en stund, hämta andan och försjunka i sina tankar, vila i nuet och i upplevelsen. Ofta kommer djupa frågeställningar upp om livssituationer. Skulpturer och målningar föder frågor och väcker slumrade känslor som plötsligt kan få ytkänning. Många blir berörda, någon kan börja gråta stilla och galleribesöket slutar då med en varm kram. En besökare frågade till och med om han inte skulle kunna få rulla ut sin sovsäck på golvet och stanna i den speciella atmosfären hela natten. Lugnet kommer sedan i september när tiden för sig själv tar vid.

  • Möten är för mig något av det viktigaste i livet, det kan vara att möta en sten, en blomma eller en människa. Alla möten betyder något, även dem med mig själv, säger Åsa som helst arbetar om natten, gärna flera påföljande nätter.

 

Du kan möta Åsa Melin och se om det finns en väktare för dig själv eller någon du tycker eller värnar väldigt mycket om på Galleri Peppinge.

Text Anna Gunnert / Österlen 360°

Åsa Melin – skulpturer med särskilt sinne för närvaro

Åsa Melin PeppingeEn mjuk medeltida Mariasång spelas på låg nivå. Den ljusa sopranen fyller salarna i den gamla skolan i Peppinge. Men i skolhuset och på Österlen har hon varit mycket längre än så. Redan 1972 kom Åsa hit för första gången. Det var jul och hon firade den hos släktingar i Borrby. Länge hade hon då vetat att hon ville lämna storstan för att söka sig en annan tillvaro utan störande, bullrande yttre intryck. Tiden i stockholmska Vällingby och Solna var förbi och en vandring uppför klitterna vid Löderups strandbad blev som en uppenbarelse. När hon kom upp på krönet denna vinterdag och havet och stranden bredde ut sig framför henne, visste hon med absolut säkerhet att det var här hon skulle bo, verka och leva.

Det nya livet började två veckor senare. Då hade Åsa hittat praktikantjobb som hon kombinerade med barnpassning. Hon bodde först kvar i Borrby, men efter att ha åkt förbi den tomma skolan i Peppinge ett flertal gånger, vaknade tanken på att äga det. Hennes övriga familj bodde då fortfarande kvar i Stockholm. Åsas mor reste ned för att titta på det och drömmen blev verklig. Flyttlasset gick den 5 juni 1973, med sig hade de möbler från en lägenhet, som snabbt försvann i de stora salarna, resten inhandlades under loppisrundor på Österlen. Familjen hade aldrig haft hus tidigare, det var en helt ny erfarenhet som väntade. I början var allt mycket enkelt inrett. Skolan hade varit nedlagd sedan några år tillbaka. I köket fanns endast ett handfat att tvätta sig i och en kokplatta att laga mat på. 

De inledande åren varvade Åsa sina vistelser i Peppinge med konststudier. Skolor som Konstakademien och Valand gick bort då hon inte kunde tänka sig stadslivet, istället blev det först vävning, konst och mat på Skurups folkhögskola som sedan kompletterades med ett extra skräddarsytt år i textil. Därefter följde Capellagården på Öland innan det blev två år på Östra Grevie med textil, foto och keramik. Textilen var hela tiden det centrala, men även måleriet pockade på. En av hennes lärare som var avogt inställd till kvinnliga konstnärer sa sarkastiskt, när Munka Ljungbys nystartade konstskola öppnade, att det är inget för er som sitter och virkar grytlappar. Då jävlar anamma sökte hon sig dit med omedelbar verkan! 1980 föddes hennes son Johannes och hon slutade på konstskolorna för att börja leva sitt liv som professionell konstnär i Peppinge på heltid.

Föremål, fragment

Denna sommardag sitter vi i hennes skönt överbelamrade ateljé och samtalar. Snett bakom mig skymtar köket där buddistmunkar och Maria med Jesusbarnet samsas i vad Åsa kallar lekfönstret. I ett hörn står en hög gjutjärnskamin i flera våningar, längs ena långväggen löper en gammal köpmansdisk med lådor fyllda med arbetsmaterial och redskap och på arbetsbordet ligger små skulpterade ansikten i lera. På väggarna märks en reproduktion av Vermeers målning Flicka med pärlörhänge uppnålad intill en svit rödtonade laveringar av Leonardo da Vinci från en gammal kalender, där bl.a. Testa di S:ta Anna återfinns, jämte bilder på kyrkfönsters glasmåleri. I ateljén står även sängen och markerar en tillvaro där arbete och liv tycks vara del av en och samma helhet, där det inte finns några givna, skarpa gränser.

  • Jag skulle aldrig kunna jobba i en steril ateljé. Jag behöver alla saker, bilder, uppslag, lappar, föremål, fragment, skisser för att idéerna ska komma till mig. Jag skapar inte i ett tomrum, i ett vakuum, utan som en högst specifik del av ett större sammanhang, säger Åsa.

Continue Reading