Ales stenar i filmen

Play

2015-03-06 09.49.09Vår förra podcast på temat film spotting ägde rum i Hammenhög, och idag tar vi oss vidare till mytomspunna Ales stenar och Hammars backar – den 15 000 år gamla, karaktäristiska åsen, som sträcker sig ungefär en mil längs Österlens kust. Åsen stupar rakt ner i havet och ger ett storslaget, dramatiskt intryck – lika passande som magiskt somrig filmfond som karg mordplats i en Wallanderfilm.

Hit kommer såväl boende som mängder av besökare för att hämta andan och finna både ro och energi bland linjespelen mellan hav, himmel och land. En plats som skiftar färg, ton och känsla, beroende på årstid.

Besökta inspelningsplatser i reportaget:

  1. Tollywood: ”1920 – evil returns”, 2012 (Ales stenar)
    Här kan du se filmen i sin helhet. 12:44 min in i filmen visas sekvensen från Ales stenar.
  2. Tollywood: ”Nenem ChillaPillana”, 2013 (Ales stenar)
  3. ”Unga Sophie Bell”, 2014 (Ales stenar)
  4. Wallander: ”Kuriren”, 2010 (Ales stenar)
  5. Wallander: ”Innan frosten”, 2004 (Hammars backar)
  6. Wallander BBC: ”Firewall”, 2008 (Hammars backar)
  7. ”Den bästa av mödrar”, 2005 (Hammars backar)

Håll utkik efter vår sista podcast på temat film, som tar oss vidare till nya platser!

Här kan du läsa mer om fler filmupplevelser på Österlen: appar, vandringar, bussturer och broschyrmaterial med mera.

– med vandring och tystnad som redskap

strand skåne Att gå ut i naturen och in i sig själv

av Anna Gunnert

Fascinationen över tystnaden växer i vårt turbosamhälle. Vi lever omringade av ljud. Ständigt rings och pratas det omkring oss; flygplan, motorgräsklippare, värmepumpar, bilar, musik och mobiler gör sitt till för att störa örat. Listan kan göras oändlig över det som utgör den akustiska miljö många lever i. Det mest exklusiva idag är tystnad – en svårfunnen lyx. Professor eremita vid Lunds universitet, Eva Österberg, har nyligen kommit ut med den djuplodande boken Tystnader och tider, samtal med historien, där hon ”fiskar med en historikers långrev” efter tystnadens olika ansikten. Hon väger dock inte ljudmassan och analyserar inte skillnaden mellan nu och då i form av högre eller lägre ljudnivåer, utan väljer att diskutera olika sorters tystnader och tigande. Tidsaxeln är lång men hon krymper ner tystnadens varianter till sju principer: ”det andliga sökandets, osäkerhetens, stolthetens, skammens, blyghetens och hemlighetsfullhetens” samt ”stumhetens totala tystnad”.

Boken är ett tecken på behovet av ett lågmäldare samtal fört med ett annat röstläge än det som vanligen råder i det som Österberg kallar för vår bråttom- och bruskultur. Hon påpekar att förskjutningarna i gränsdragningen mellan privat och offentligt har medfört att de traditionellt tysta rummen som biblioteket, kyrkan, aulan, lektionssalen inte längre kan räknas dit. 

Nutidsmänniskan söker olika vägar för att vila från samtidens bullermatta. Retreater på kloster lockar, spabehandlingar, yoga och massage ska också hjälpa till att lösa upp stressens knutar när krav och ljud och intryck blivit övermäktiga eller riskerar att börja bli det. Andra väljer den meditativa vandringen som kan ha religiösa eller terapeutiska förtecken. ”Att varsamt nalkas skogen med dess skygga liv, är inte det för människan att finna en stig tillbaka till sig själv” har författaren, politikern och miljökämpen Rolf Edberg frågat sig. Han sökte efter den stigen och längtade ut till höstens marker för att ”gå där och avlöva sitt inre”.

Jag har valt att undersöka det andliga sökandets tystnad där vandring används som redskap för att nå in i sig själv och finna en bättre balans. Jag och min kollega har därför spänt på oss kängorna och givit oss ut i den sydostskånska naturen i både spårad och ospårad terräng på pilgrimsleder och vandringsretreater. Med oss på våra färder har varit pilgrimsprästen Anna Alebo, men också tre nystartade företagare med olika profiler på sin vandrande verksamhet; Erik Englert som har långa vandringsretreater på Österlen med namnet Walk On, Kenneth Joelsson som leder mindtrekking och Ingela Bertilsson, kantor i Vollsjö församling, som valt att återupprätta det goda ljudet och startat sångvandringar i Starrarp. 

  • När jag vandrar i tystnad kommer jag hem. Där i stillheten finner jag mig själv, säger Erik Englert.

Erik plockar upp oss utanför Mandelmanns. Morgonen är tidig. Mobilen är avstängd. Erik säger att han brukar välja att inte tala så mycket innan en retreat. Den sociala impulsen att småprata, fråga och börja relatera sjunker undan och ersätts av några djupa lugna andetag. Jag lutar mig tillbaka i baksätet och noterar en pilgrimssnäcka som dinglar i backspegeln och Eriks rödgula keps som det står España på. Vi kör genom ett landskap där den första hösten gör sig påmind. Skördetröskorna har gått fram över fälten och året börjar gå in i en ny fas. Strax är vi framme vid parkeringen vid Knäbäckshusen. Där inväntar vi de andra deltagarna i dagens vandringsretreat. Vi blir åtta kvinnor. Vi hälsar och har en praktisk genomgång. Erik talar om att hitta balansen mellan egot, intellektet och kroppen innan tystnaden lägrar sig över oss och vi tar våra första steg på en vandring som kommer att bli en upplevelse att bära med sig länge.

Fria och fridfulla

Vi går längs stranden där vattenståndet är högt. Vi hittar snart våra platser i gruppen. Min blir tredje bakifrån. Det känns bra. Vinden är stark och ostlig, dyningarna långa och tunga, de vita gässen dansar. Purpurgrå stenar, grå himmel, gråvitt hav. När stranden breddas syns spåren efter dem som gått innan oss om morgonen. Tår från nakna barnfötter, tassavtryck, någon med stora kängor. Strandmonumenten från gårdagens lekar står fortfarande kvar. En stör nedkörd i sanden med stenar i ring. Erik sträcker ut en vänligt hjälpande hand och lägger en stock tillrätta så vi enklare kan ta oss över den strida bäcken som letar sig ner mot havet. Vi lämnar stranden, passerar stenlabyrinten och går in i den blommande lila ljungen. Stigen går uppåt, vi ska runda Stenshuvud och bestiga berget. Mossiga runda stenar som legat i stillhet längre än någon kan minnas kantar vår väg som blir allt oländigare. Sommarens myckna regnande har gjort stigen upp hal, våt och lerig. Stenig var den redan innan, och fötterna prövar var det är säkrast att kliva. Blicken är riktad ned mot marken, koncentrationen är total. Ametistskivlingarna växer i stora mängder och tar upp färgen från strand, hav och ljung. En skock får möter vår tysta grupp med bräkande. Terrängen blir allt svårare. Fåglarna har tystnat, måsarna nere vid havet glider på luftströmmarna. En kort paus för att ta några välbehövliga klunkar vatten och försöka få tillbaka en normal andning behövs innan vi tar den sista sträckan upp mot det norra huvudet. Havet är med oss hela tiden som en trygg följeslagare i luftrummet. Väl uppe på den steniga hjässan slår vi oss ner en och en, fria och fridfulla. Erik sträcker fram frukt och choklad. Vi dricker vatten och blickar ut över Hanöbukten och in mot skogen som breder ut sig nedanför oss som vore det en regnskog i Amazonas. Svalorna dyker.

Vi vandrar vidare till det södra huvudet, ställer oss och tittar ut över havet igen. Vilar i oss själva och i upplevelsen. Vi tar in utan att behöva definiera och kommentera. Långt nedanför oss ser vi stranden vi tidigare gått på, vägen bakåt, därifrån vi kom. Blickfånget blir en filosofisk betraktelse över likheten med livets resa, om varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Vi vet ungefär och litar på Erik som guide och vägledare. Vi vet start och mål, men inte vad som kommer att ske däremellan.

Den lätta vägen bär oss ner och efter ytterligare en paus vid Naturum, går vi vidare genom sommarstugeområdena som grupperar sig vid bergets fot. Vägen är grusig, jag plockar en gul morell, tittar efter svamp. Ser en stolt fjällskivling i en hage. Snart är vi ute på asfalt. Vardagen gör sig påmind. Rörums spetsiga kyrktak sticker upp bland träden och strax därefter ser jag det ensamma trädet på kullen hos Mandelmanns. Det är dit vi ska. Lunchen väntar.

Framme sitter vi för oss själva och nu öppnas det för samtal. Trötta, hungriga, glada börjar vi tala med varandra. Vi talar om behovet av rörelse, av lugn och ro. Vi undrar varför det bara är kvinnor med och inga män? Vi pratar om behovet av närheten till hav och vatten. Och vi vilar. Jag och Sophia tackar sedan för oss, vi ska vända åter till vårt vanliga arbetsliv, de andra ska fortsätta mot Rörums backar.

Den inre resan

Några dagar senare träffas jag och Erik Englert igen. Denna gång vid Tjörnedala där vi går ner till havet och sätter oss på klipporna. På vägen ner börjar ett samtal om mod och lust, om möjligheter och begränsningar. Vi börjar tala om hur våra behov ser ut och vad vi egentligen behöver. Om att viktiga beslut i livet så ofta fattas utifrån rädslor och inte av kärlek. Erik Englert har själv flera uppbrott bakom sig. Ett av de avgörande var när han för ett tiotal år sedan lämnade jobbet som produktchef på ett större företag, lämnade den karriär han byggt på sina akademiska meriter som ekonomie magister. Han ville ägna sig åt människor, inte varor. Idén om vandringsretreater kom i vintras när han gick från Pamplona till vallfärdsorten Santiago de Compostela i nordvästra Spanien. Där mötte han en man, David John Machin som levde som vandrande pilgrim. I mer än tre år hade han tagit dagen som den kom, ofta sovit ute och levt ur hand i mun. De fick sällskap under en vecka och Erik berördes starkt av hans utstrålning. Men som pappa till tre barn går det inte att bara lämna allt för att vandra i Davids fotspår, utan det innebär andra åtaganden och tanken på vandringsretreater hemma på Österlen tog form.

  • Det geniala ligger ofta i det enkla. Att bara få vara ute i naturen, vandra eller sitta stilla på en sten och vara. För mig kan det knappast bli bättre och jag är innerligt tacksam över att kunna göra det just här på Österlen.

Erik bor på Baskemölla, sedan sex år tillbaka. Född och uppvuxen i en liten by utanför Sölvesborg har närheten till naturen alltid funnits. Dagarna tillbringar han helst utomhus eller på resande fot. Hittills har han farit till över 30 länder över stora delar av världen och vandrat i Himalaya. Han reser med lätt packning för att därigenom ha större plats för möten med andra människor, kulturer och platser. Men som Erik påpekar så är den inre resan den som ändå är viktigast. Och han säger att han befunnit sig på en sådan andlig resa sedan den dagen han sade upp sig för tio år sedan. Målet är att få den personliga vägen att gå ihop med något större, att få den egna livsvägen att sammanfalla med en som är gynnsam för fler än honom själv.

Leva i nuet

Med filosofiskt anslag, men aldrig religiöst, driver han nu sitt företag Walk On med vandringsretreater på en eller två dagar, då med övernattning. Vandringarna är uppbyggda på samma sätt, men Erik säger att han alltid går lite olika. Under vår och höst blir det gärna start i Brösarp och sedan fortsätter han med gruppen ner förbi Haväng och Kivik. Under turistsäsong undviker han de mest folktäta platserna och håller sig vid Stenshuvud och söderut. Hittills har Erik haft ett tiotal retreater och kan tydligt urskilja att det mest är folk från städerna häromkring; Malmö, Lund och Ystad, som kommer. Med den österlenska naturen som bakgrund och klangbotten vill han få deltagarna att gå in i nuet, in i sig själva och balansera intellektet med kroppen. Han menar att vi i dagens samhälle alltför ofta lever i våra huvuden.

  • Fokus ligger på att lugna sinnet och aktivera kroppen under tystnad. Ambitionen är att få människor att uppleva välbefinnande genom att bara vara – vara den de är. Vandringen, tystnaden, naturen och gemenskapen är verktyg som används för att komma djupare in i oss själva, uppleva och inse att nyckeln till vårt eget välbefinnande finns inom oss, och ingen annanstans. Nyckeln är nuet, att bara vara och uppleva det som är utan att den intellektuella tankeverksamheten ligger på något annat. Att leva i nuet – världens enklaste filosofi, men så svår att genomföra.

Erik Englert intresserar sig för mänsklig utveckling och menar att det inte är världen som ska förändras, utan vi själva. Och det man gör under en tyst vandring är att man tömmer huvudet så att nya tankar kan komma fram. Och att göra detta tillsammans med andra är speciellt. Den tysta gemenskapen som uppstår i en grupp är viktig. Efter att ha vandrat tillsammans en hel dag skapas en alldeles särskild närhet. När man sedan sitter och njuter av vilan, börjar prata och skratta öppnar man sig för varandra. Oftast upplever man också att man etablerar en helt annan kontakt med människor under tystnad jämfört med under samtal. Det uppstår en självklar gemenskap som förenar på en nivå som språket har svårt att åstadkomma.

Grön hälsa

En annan som avlövar sitt inre i skog och mark är Kenneth Joelsson som kallar sina vandringar för mindtrekking. Enligt allas vårt husorgan Wikipedia är trekking ett internationellt begrepp med betoning på fackspråk som under de senaste åren har börjats användas som en synonym till vandring i Sverige. Kenneth Joelsson är utbildad naturvägledare, instruktör i mindfulness och stressterapeut. När vi talas vid per telefon första gången är han på väg till Alperna för att umgås med bergen i två veckor.

  • Jag fascineras av berg och behöver en dos berg om året, säger han.

Väl hemma igen bestämmer vi oss för att ses. Kenneth Joelsson får välja plats och vi kör till Knivåsens naturreservat utanför Dalby. Kenneth bor i Lund efter många år i Silvåkra och är uppvuxen i Dalby. Revingehed och Romeleåsen betraktar han därmed som hemmaplan. Vi parkerar vid Stenbrottet och vandrar genom en katedral av bokar ut på den betade enefäladen som breder ut sig över mjuka åsar och slår oss ner i en backe med ryggen vänd mot trafiken som hörs ute på väg 11 och blicken riktad mot ängarna.

Kenneth Joelsson har i sin verksamhet också tagit fasta på att vistelser i naturen har en läkande inverkan på människan. Den gröna hälsan är väl landad i vetenskap, säger han. Det som för bara fem år sedan betraktades som naturromantik har idag fått en annan legitimitet. Rehabiliteringsträdgården på Alnarp är ett exempel på verksamhet som bidragit till att många fått upp ögonen för vad naturmiljöer kan göra för vår hälsa. Och han påpekar att man i länder som Tyskland och Österrike har en längre tradition på området än vad vi har. Där har det tidigt nått acceptans för alternativa metoder.

Kenneth Joelsson driver sedan två år tillbaka sitt företag Mindtrekking som kombinerar vandringar med övningar i mindfulness. Rent praktiskt handlar det om att komma ut i naturen och röra sig i landskapet för egen maskin förstärkt med sinnesträning, t.ex. att träna sin tillit genom att med bindel för ögonen bli ledd genom skogen av någon annan. Det går ut på att skapa en process genom aktiviteter som avslutas med att sitta i stillhet.

Även Kenneth Joelsson menar att vi lever för mycket i våra huvuden, att vi identifierar oss med våra tankar och har en dålig kroppsmedvetenhet. Ett av de första tecknen på stress är just en tappad kontakt med sin kropp.

  • Att ha naturen som hjälp för nödvändig återhämtning och tillfälle till reflektion är något som blir mer och mer värdefullt för den moderna människan. Jag tror inte att vi klarar av det höga tempot om vi inte har tid till återhämtning. Där tror jag att naturvistelser har en stor betydelse. I skogen kan vi få en upplevelse av något större och komma i fas med oss själva.

Hämta styrka ur naturen

Dalby Hage låg på andra sidan gatan när Kenneth Joelsson växte upp. Ända fram till tonåren hade han en väldigt nära relation med naturen. Sedan förlorade han kontakten med markerna, men behovet smög sig åter på i 30-årsåldern i samband med flytt ut till den lilla byn Silvåkra på Revingehed. Han hade då bott i Malmö och börjat ge sig ut på helgvandringar längs Skåneleden. Successivt fick han smak på vandringen som fenomen och började nu även ägna sina semestrar åt vandring runtom i Europa. Där började han känna att han ville arbeta med människor och natur. Avgörande för beslutet var när han tog med en vän i svår livskris på en två veckors tuff vandring på Kreta. Där såg han vilken styrka som det gick att hämta ur naturen och fysisk rörelse. Kenneth Joelsson utbildade sig till naturvägledare och började med utomhuspedagogik där han arbetade med skolklasser.

  • De gick ner i varv och de som var problembarn i klassrummet, med dem hände grejer i naturen, de bejakade sin inre kreativitet och gav fantasifyllda svar på frågor.

Arbetet utvecklades och han började jobba som projektledare med ansvar för att inventera bl.a. Skåneleden. 2008 läste han till stressterapeut. Idag har han ett ben i konsultverksamhet som rådgivare åt främst offentliga markägare. Det andra har han i Mindtrekking där han på olika platser i Skåne såsom Gyllebosjön, Söderåsen eller Frostavallen leder vandringar med små grupper. Deltagarna är vanligen runt 40 uppåt. En del har stressdiagnoser och är långtidssjukskrivna Gemensam nämnare är att de varit med ett tag och nått en punkt i livet där existentiella frågor tränger på. De är intresserade av hälsa, av att stanna upp i tillvaron. De känner en dragning till naturen, men tvekar inför att dra på sig ryggsäcken och ge sig ut ensamma och uppskattar därför en guide och vägvisare.

Uppleva med kropp och sinne

Vi talar om den linneanska traditionen i Sverige. I det gamla läroverket var den fortfarande levande på ett högst konkret sätt. Skolbarnen hade som årlig sommaruppgift att ge sig ut i skog och äng för att samla arter som skulle identifieras och pressas vackert i herbarier. När höstterminen började skulle dessa visas upp och namnen på växterna anges på både latin och svenska. Eleverna förvandlades till unga forskare med förstoringsglas och kikare där betydelsen av en noggrann naturiakttagelse betonades.

  • Den traditionella synen på naturen har varit den naturvetenskapliga. I kombination med det kristna arvets förvaltartanke har det resulterat i att vi byggt gränslinjer mellan oss själva och naturen. Förhoppningsvis har det nu blivit dags att tänka om och se helheter istället för att legitimera ett okritiskt resursutnyttjande som kommer ur synsättet att vi står som upphöjda betraktare av en separerad och gentemot oss mindre värd natur.

Kenneth Joelsson intresserar sig mer för de inre processer som kan gå igång hos en människa i mötet och samspelet med naturen, både genom att bara vara i den och att till fots röra sig genom landskapet, än att kunna namnge växterna han ser. Ett av inslagen på en mindtrek kan vara just att försöka få ut uppmärksamheten i kroppen genom att fysiskt känna på saker. Vi har nu gått tillbaka in i bokskogen, ett regn överraskade oss i enebacken och vi ställer oss i skydd av bokens täta kronor. Kenneth tar upp en kotte och ställer frågan hur känns det här fröet i din hand? Han menar att kategoriseringen kommer direkt, vi vill sätta namn på objekten istället för att uppleva med våra sinnen och kroppar.

  • Och hur ofta stannar vi upp och låter oss njuta av ett lövtak, att känna av ett och annat regnstänk i pannan och bara tar in det eller lägger oss 20 minuter på marken och ser vad som kommer ut av det?  Vi är alltid på väg istället för att vara i upplevelsen, vi är redan någon annanstans istället. Det är viktigare för oss vad som ska hända bakom nästa krök, att komma fram till en speciell plats, menar han.

Jag kommer att tänka på Eva Österbergs bok igen. Hon skriver att det inte var helt tyst förr i världen heller och hon citerar historikern Peter Englund som påpekat att man istället hörde andra ljud, men att det sorgliga är ”att bullret gör det omöjligt för oss att höra de små ljud som dåtidens människa hörde och kunde tolka – som ljudet då snön faller”. Eller som Thomas Tranströmer skrivit:

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk

for jag till den snötäckta ön.

Det vilda har inga ord.

De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!

Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.

Språk men inga ord

Själv älskar Kenneth Joelsson både tystnad och ljud, men då ska det helst vara symfonirock i hörlurar – för att sugas in i ett ljudlandskap utan distraktion. Och han minns när han fortfarande arbetade med barn på tema ljud och tystnad. Barnen fick lyssna till hur vinden tog tag i trädkronorna. För de flesta var det en stor upplevelse, några trodde att ljudet kom från regn, så ovana var de vid naturens ljud. Men i tystnaden riskerar vi också att möta oss själva – på gott och ont.

  • Att vara tyst är obehagligt för de flesta. Men att göra en inbromsning när alla ligger på en nivå där allt skenar iväg, där man går på impuls och agerar ut, kan vara givande. Att ställa sig frågan om vad det är som kommer upp i tystnad. Kan det vara värt något?
  • Under meditation och i stillhet stimulerar du andra delar av hjärnan, öppnar upp för kreativitet och fantasi och det personliga välbefinnandet ökar – en förbättrad självkännedom är utvecklande ur många perspektiv och det kan man ha nytta av i flera sammanhang, påpekar han. 

skaneDet goda ljudets renässans – sångvandring

Ett generöst buffébord med italienska förtecken står uppdukat på gröningen. Det myckna regnandet har gjort att lunchen flyttats upp från dammen till den egna trädgården. Alla förser sig med god aptit. Ingela Bertilsson som till vardags är kantor i Vollsjö församling har börjat med ett sidospår i sin verksamhet med inspiration delvis hämtad från Monica Frangeurs populära matvandringar i Lillehem strax norr om Brösarps backar. Hemma på gården i Starrarp vid Linderödsåsens sista sluttning har Ingela Bertilsson under sommaren bjudit in till sångvandringar på egna och grannars ägor. Utgångspunkten är att det är bevisat bra för hälsan att sjunga i kör, vandra, vara ute i naturen och att äta bra mat. Ingela har kombinerat dessa fyra hörnstenar och utifrån det byggt ett koncept som ska öka välbefinnandet och glädjen. Företaget kallar hon Med Lust och Fägring Stor. Några planer på att sluta som kantor har hon inte. Däremot anser hon att all verksamhet mår bra av nya idéer. Hon ser sig som kantor i både själ och hjärta med över 30 års erfarenhet i ryggen.

  • Vi är skapta för att röra på oss. Genom att vandra i Guds fria, kravlösa natur, över åkrar och ängar, genom skogar och hagar mår vi så mycket bättre, menar Ingela.

Vandringarna är antingen tre, fem eller sju kilometer lång. De pågår främst under sommarmånaderna då det är lågsäsong för kantorer. Idén har växt fram de senaste åren. Efter en kurs på Alnarp om kvinnligt företagande om djurens, naturens och trädgårdens betydelse för hälsan föddes tankarna på sångvandringar. Val av visor är anpassat efter grupp och man måste inte sjunga om man inte vill. Främst är det välkända allsånger som handlar om naturen och sommaren som står på repertoaren.

Med träden som publik

Denna dag är det en kortare vandring på tre kilometer som väntar. Det är sju personer som deltar, fem kvinnor och två män. Vid lunchbordet börjar sången. Alla stämmer upp i Änglamark. Ett väl valt val på en plats där himlajorden känns i allra högsta grad närvarande. Ingela talar om stamsånger, d.v.s. sånger som man redan som barn lärde sig utantill och som i princip alla kunde sjunga. Och hon börjar ta de första ackorden på elpianot till Idas sommarvisa och vi bläddrar fram den i våra vishäften. Vi fortsätter att tala om sånger och vilka teman som är vanligast. Kärlek på första plats, olycklig sådan som god tvåa och på tredje plats kommer naturen.

Förrättsbuffén följs av varmrätt och innan vi bryter taffeln för att ge oss ut i markerna sjunger vi den klassiska Sommarvandring – om röda stugor tåga vi förbi. Vi kliver ut i stubbåkern där sommarens raps nu är skördad och följer sedan kostigen över mjuka ängar. När vi stiger in i bokskogen förses vi med varsin spegel. Och med blicken riktad ner i den uppvända spegeln känns det som att gå uppe i grenverket, en mäktig känsla av att vandra genom grenarna upp i himlen. Lite yra slår vi oss ner på varsin stubbe och fortsätter vår sång. Det är skönt att sjunga i grupp. Min tveksamma röst börjar komma igång och jag blir modigare. Vi sjunger det går en vind över vindens ängar och fortsätter med Ut i vår hage. De andra sjunger stämmor och jag frågar om de möjligen ingår i församlingens kyrkokör. Ett skratt följer. Nej, men tre av oss är kantorer, antingen f.d. eller nuvarande.

Vi följer den dikade bäcken kantad med starrgräs, klättrar över vattnet på en smal spång och kommer in i nästa bokskogsdunge. Där ställer vi oss i grupp på en kulle och sjunger mot varandra innan vi vänder oss om och ställs ansikte mot ansikte med skogen. Och med full kraft i röst och med stöd i mage och ben sjunger vi rakt ut i skogen ”det grönskar i dalens famn”. Med träden som publik avslutar vi sångvandringen och går sakta tillbaka upp till gården där kaffe väntar. Varmt och vänligt, och det är med stärkt röst och kropp, som jag och Sophia lämnar gruppen och tar bilen hem igen.

Lugna själ och sinne

Sören Kierkegaard har skrivit en vacker dikt som en av mina vänner skickade till mig härförleden:

Förlora aldrig lusten att gå

Varje dag går jag mig till välbefinnande
bort från alla sjukdomar
Jag har gått mig till mina bästa tankar
och jag känner ingen tanke så tung
att man inte kan promenera ifrån den

 

Walk On, Mindtrekking och Med Lust och Fägring Stor arbetar alla tre utifrån ett perspektiv där själ och sinne lugnas och utvecklas genom fysisk rörelse. Det är tre vandringar av olika karaktärer som dock förenas i viljan att tillsammans med andra ta ett steg åt sidan för att se vad som finns bredvid allfarvägen – såväl den fysiska som den psykiska, men också att nå insikten om att allt får ta den tid det tar, ett steg i taget.

Ser man tillbaka har det funnits många variationer på tema fysisk aktivitet i kombination med naturupplevelser. Förra århundradet såg både företeelser som Frisksportarna och den tyska Wandervogel födas. Med stark vilja och hård träning skulle en välutvecklad fysik byggas upp. Fokus låg på kroppen där förtecknen ibland kunde tangera övermänniskoideal. En atletisk manlighet premierades. Jag och Kenneth Joelsson talar också om machomyten i skog och mark. För kvinnor har det traditionellt sett inte varit lika tillåtet och enkelt att ge sig ut på egen hand. Han menar att enligt den myten skulle man helst ha en 35 kilo tung ryggsäck och sova under en gran. Lidandet och uppoffringen ingick i bilden av friluftsmänniskan som helst skulle vara en man. Idag är synen annorlunda. De inre processerna betraktas som väsentligare än de yttre fysiska attributen. Spelande smidiga muskler har ersatts av tanke och känsla och erfarenhet.

Botgörelse

Längre bak i historien uppstod uttrycket kanossavandring.  Att gå till kanossa blev liktydigt med att krypa till korset eller att göra bot. Konflikten mellan påven Gregorius VII och den tyske kungen Henrik IV på 1000-talet ledde till en bannlysning av kungen. För att bli löst från bannet och återta sin krona tvangs han ut på sin berömda färd i januari 1077. Målet var grevinnan Matilda av Toscana i Canossa i norra Italien. Där blev han åter upptagen i kyrkan och vann det åtrådda stödet av de tyska furstarna.

Syndernas förlåtelse var också länge målet för en annan typ av vandring; pilgrimens. Att gå till en helig plats för botgöring har djupa rötter i både den kristna och muslimska världen. I den kristna är det Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela i nordvästra Spanien som är varje trogens mål. Ordet pilgrim kommer från latinets peregrino som betyder främling. Nyckelorden är sju; enkelhet, långsamhet, andlighet, delande, bekymmerslöshet, frihet och tystnad. En pilgrim ber med fötterna har någon uttryckt det och varje pilgrimsvandring präglas av de sju ledorden. Definitionen av en pilgrim är en människa på väg. Kyrkan menar därför att varje människa är en pilgrim eftersom vi hela tiden är på väg genom livet. Att födas, leva och sedan dö är varje enskild människas lott som hon delar med alla andra.

I Sverige har pilgrimsvandringen etablerat sig allt starkare de senaste åren. I Lunds stift finns t.o.m. en särskild pilgrimspräst, Anna Alebo, med uppdrag att utveckla de gamla vägarna mellan de skånska kyrkorna. Projektet heter just Pilgrimsvägen Blekinge-Skåne och drivs av domkyrkoförsamlingen. Från Lund kan man nu vandra norrut mot Skånes Fagerhult och Småland. Där pågår arbetet med att dra leden vidare via Nydala kloster och Jönköping. Munkaleden tas sedan över av Franciskusleden upp mot Vadstena för att så småningom nå Nidaros i Norge. I vår del av Skåne går också en led som förbinder de platser där premonstratensordens kloster låg under medeltiden. Målet här är givetvis den stora vallfartsorten S:t Olof. I centrala Skåne finns ytterligare leder som förbinder systemet. De går via bl.a. S:ta Magnhilds kyrka i Fulltofta och källan i Hallaröd. Stiftet har öppnat en egen hemsida med kartor och information för den som väljer att vandra vägen ensam. Här finns också datum för de gruppvandringar som kyrkan leder.

Ingen brådska, ingen prestation

Vi beslutar oss för att följa med på en delsträcka mellan Lund och S:t Olof. Det är dagen för Kristi himmelsfärd och vi samlas vid Brandstad kyrka där pilgrimsprästen Anna Alebo möter oss. Några har vandringsstavar, några bär ryggsäck, alla har stadiga kängor. Vi ställer oss på kyrkogården och Anna Alebo börjar tala om ett yttre och ett inre altare. Det yttre är givetvis den kyrka vi ska vandra till, Öveds vackra rokokokyrka. Genom att gå till detta yttre altare, genom rörelse och förflyttning i en tyst meditativ vandring kommer vi kanske också att nå vårt inre, den plats vi bär djupast inom oss.

Anna Alebo ber oss att gå en och en och hålla avstånd. Sitt ansikte får man ha ifred, likaså får kroppen en fredad zon omkring sig. Hon vill också att vi ger varandra gåvan av att vara tysta. Sakta börjar hon sjunga en Taizésång om att där kärlek och barmhärtighet bor, där bor också Gud. Den sången är signal för samling och vi börjar sjunga med låga röster.

Anna Alebo tar täten med sin vackert snidade vandringsstav, själva symbolen för Jesu närvaro, och vi beger oss av på en lång vindlande rad genom Brandstad by, korsar väg 13 och träder in i försommarlandskapet. Gruset knastrar under grova skor. En pilgrimsvandring är även det en form av meditation. Jag koncentrerar mig och försöker vara i steget, inte tänka på målet, utan på färden och nuet. Dofterna som stiger ur markerna när vi passerar drar jag in; en ört, ett sandigt dammoln, ett stråk av nässla och ko. Vi är dagens händelse för hästarna i hagen. Nyfikna springer de fram genom det höga gräset och nio par ögon följer oss förundrat. Vi går i lugn takt, ingen brådska, ingen prestation. Ryggarna framför mig guppar rytmiskt.

Återigen konstaterar jag att det är en upplevelse i sig att vara tyst i grupp, tillsammans med andra okända människor. Kanske är vi 25 personer som anslutit denna dag. Sol och svala vindar ger ett perfekt väder och jag noterar att rapsen är på väg att blomma över, medan ramslöken i skogspartiet vi passerar lyser av vita blombollar och ger ifrån sig en intensiv vitlöksdoft. Efter en stund lämnar vi fälten bakom oss, viker av från grusvägen och fortsätter på en skogsväg där det växer gräs i mitten. Asfalt har blivit grus har blivit gräs och vi svänger av mot sjön Vassen nedanför den slocknade vulkanen Frualid.

Kyrkklockorna i Öved börjar ringa när vi skymtas. Vi stiger in i kyrkan där andra församlingsbor som inte deltagit i dagens vandring sitter och väntar. Vi pilgrimer går tysta in och ställer oss i en halvcirkel vid altaret. Tillsammans sjunger vi åter Taizésången om kärlek och barmhärtighet. Rörd stryker jag en tår från kinden och känner mig alldeles varm och trygg. Lugn, men med känslorna uppe på ytan, sätter jag mig i en av bänkraderna och pilgrimsmässan kan börja även för oss vandrare. Dörrarna står på vid gavel. Vinden rör vid oss.

ANNA GUNNERT

Barn- och ungdomsteater när den är som bäst

DSC_0186Letar du efter ett bra sätt att spendera en kväll med hela familjen? Gillar du att bli berörd av teater, dans och musik? Då kan jag utan att blinka och med varmaste hand rekommendera ett besök på MårtenPers Scen, söder om Brantevik, där ScenÖsterlens unga skådespelare ger dig ett minne för livet.

Att sitta i publiken på premiärkvällen på MårtenPers Scen är något väldigt speciellt; för mig är det en av sommarens absoluta höjdpunkter. Varje år tänker jag för mig själv: Hur ska de över huvud taget kunna toppa det de gjorde förra året? Har de hunnit få allt färdigt och hur nervösa är de nu där bakom scenen?

Nu för tiden har jag insett att det är lika bra att antingen ha vattenfast mascara eller att helt enkelt hoppa över den detaljen. För den här kvällen kommer jag garanterat att både skratta och gråta så att tårarna rinner.

Och jo då, det blir likadant varje år; oavsett om jag har något av mina barn med i ensemblen eller inte. Jag skrattar, gråter, imponeras och lever mig in i det de spelar. Glömmer helt och hållet bort att de bara är amatörer och att alla får vara med. Att det inte finns någon audition, utan att föreställningarna byggs upp utifrån deltagarnas förutsättningar och möjligheter.

På riktigt
Och jo, det låter lite för bra för att vara sant. Men det är på riktigt. Och visst händer det fortfarande ibland, även om det är mer och mer sällan, att någon inte tar alla toner rätt och att någon glömmer bort en replik.

Men det är ännu oftare jag slås av hur oerhört professionella de här barnen och ungdomarna är. Den självklara närvaro och scenvana som de flesta av dem visar prov på, är svårt att hitta någon annan stans. Men det är klart, har du gjort detta sedan du var sju-åtta år och nu är med i ungdomsgruppen, så sätter det sina spår.

Någon som varit med i stort sett hela sin uppväxt är Nellie Björklund, 18 år. När hon var sex år gammal undrade hennes mamma om hon ville pröva att vara med på Scen Österlen. Nellie sa ja och var den första sommaren med i föreningens teaterskola. Och därmed var hon fast. Tolv år senare står hon på scen i sin elfte sommarproduktion.

– Till en början var Scen Österlen mer som en rolig sak att göra på sommaren. Nu, efter alla dessa år, kan man lätt säga att det är mer än så. Scen Österlen är en stor extrafamilj för mig. Det är en plats där man växer otroligt som individ och där man får se andra växa, säger Nellie.

Vad har Scen Österlen betytt för dig?
– Jag hade aldrig varit den jag är i dag om det inte vore för Scen Österlen. Jag hade kanske aldrig stått på en scen om jag inte nappat på mammas fråga om att testa att vara med. Sång, teater och dans är en så stor del av min identitet och den jag är. Vem vet var jag skulle vara i dag utan alla dessa somrar? Jag har fått så himla mycket från Scen Österlen och jag har så mycket att vara tacksam för: alla underbara personer jag träffat och alla fina minnen jag fått. De har format mig och det är jag så otroligt tacksam för. Oavsett var jag hamnar i livet så tror jag att allt det som dessa somrar betytt alltid kommer att finnas med mig, säger Nellie.

I år fyller Scen Österlen 15 år. Det är den sextonde sommaren som det bjuds på barn- och ungdomsteater på Österlen, i föreningens regi. Sedan starten 1999 har den ideella föreningen spelat nästan 500 föreställningar med över 700 medverkande barn och ungdomar. I år är det musikalerna Hair Spray Junior och Spring Awakening som under juli månad spelas på MårtenPers Scen, strax söder om Brantevik. Läs mer och boka dina biljetter här.

Föreningens vagga stod på Grönekulle gård, utanför Simris. I dag är det på MårtenPers Scen det händer. De som driver hela MårtenPers Källa, och under mycket generösa villkor låter Scen Österlen ha detta som sin hemmascen, är Boel och Rolf Bergström. De har låtit bygga om en lada till mycket vacker teaterscen. Tvärs över gatan driver de också ett galleri och ett hotell. Varför inte kombinera teaterupplevelsen med ett besök på galleriet och en natt på MårtenPers Bo, som har en fantastisk utsikt över Östersjön? Läs mer och låt dig frestas här.

 

Matrundan på Österlen frestar både öga och gom

matrundan29 maj-1 juni är det dags för årets upplaga av Matrundan på Österlen. Varför inte passa på att njuta av ett vårvackert Österlen medan du botaniserar bland ekologiska produkter, strosar i vingårdar, äppellundar och längs med gula rapsfält? Fem av medlemsföretagen i seÖsterlen.se bidrar till att sprida inspiration om mat och dryck denna helg.

Några som varit med sedan Matrundan startade är Stora Herrestad Gästis. Tanken då, som nu, är att skapa ett ökat samarbete mellan näringsidkare inom mat- och dryck på Österlen.

– Matrundan är en god tanke och just möjligheten att träffa krögare och andra i den lokala ”matbranschen” och utbyta erfarenheter med dem har varit en av de stora fördelarna för oss. Jag har fått en bredare koll på vad Österlen har att erbjuda när det gäller både restauranger och producenter och mitt samarbete med de lokala kollegorna har ökat, säger Jonas Flodqvist.

Märker ni någon skillnad på Matrunde-helgen och en vanlig helg?
– För vår del märks ingen större skillnad ekonomiskt. Kristi Himmelfärdshelgen, när Matrundan infaller i år, är en stor helg för oss hur som helst. Men vi märker en kvalitativ ökning och har en större merförsäljning i restaurangen. Många av dem som kommer den här helgen är mycket intresserade av mat och dryck, säger Jonas Flodqvist.

Vill du njuta av Matrundan under flera dagar finns det flera personliga boendealternativ bland seÖsterlen.se:s medlemsföretag. Passa också på att ladda ned seÖsterlen.se:s karta, för en bättre upplevelse när du besöker vår vackra landsände.

Exempel på aktiviteter hos seÖsterlen.se:s företag under Matrundan:

  • Allé på Österlen: serverar sparris ”på längden, bredden och tvären alla dagarna”. Sanna Töringe gästar den 29/5. Den 30/5 styckar kocken Jesper en unggris tillsammans med en grisbonde och svarar på frågor. Den 31/5 berättar äggbonden Christine om hönan och ägget medan kocken serverar pannkakor och äggakaka.
  • Petersborgs gård: Se Monika eller Hans röra ihop sina bästa senaps-såser. Lär dig mer om biodling och odling av ekologiskt dinkelmjöl. Alla barn bjuds på korv och pinnbröd av dinkelmjöl. Familjedag den 30/5 med häst och vagn, ponnyridning med mera.
  • Stora Herrestad Gästis: Serverar grillbuffé till lunch och Österlenmeny och à la carte kvällstid, samtliga dagar.
  • Ravlunda Bränneri: Deltar enbart 29 och 30/5. Lunchservering (med mycket grönt), gratis inträde på Kul-på-hjul för alla lunchgäster. Kaffe med hembakta kakor och tårtor samt à la carte med sparris, ramslök och rabarber på kvällen.
  • Österlenkryddor: Kryddfältsvandringar, örtteprovning med ogräsfika, snapsprovning av hemkryddat brännvin med tilltugg, likörprovning med kaffe och kakor.

Fakta
Matrundan äger rum 29 maj-1 juni 2014. På www.matrundan.se kan du läsa mer om vilka företag som medverkar, vilka öppettider som gäller samt se ett detaljerat schema över alla aktiviteter.

 

Aktiv keramikpionjär med lång erfarenhet

Ninnie Forsgren keramikerNinnie Forsgren är lite av en pionjär. Med 60 års erfarenhet av att arbeta med keramik har hon en lång och innehållsrik karriär att blicka tillbaka på. I påsk ställer hon ut på Maria Ekbergs Krukmakeri Hammenhög och har inga planer på att sluta arbeta.

– Man slutar aldrig arbeta som keramiker! Nu för tiden kan jag i och för sig unna mig lite trädgårdsarbete och är inte igång i min ateljé varje dag, men jag är fortfarande aktiv som keramiker, säger hon.

Sedan 2009 bor och verkar Ninnie Forsgren i Skillinge. Genom sitt liv har hon arbetat och bott på en rad olika platser i Sverige, bland annat i Vänersborg och Jönköping. Praktiserat har hon gjort även utomlands, i bland annat Österrike, Tyskland och Danmark.

Men det var i Stockholm allt startade. Redan som 16-åring gjorde Ninnie ett års praktik på Rörstrand, innan hon som 17-åring kom in på Konstfack i Stockholm. Tre år senare var hon egen företagare.

– Det var bra praktik på Rörstrand. Här fick jag börja knåda och även lära mig måla. När jag gått tre av Konstfacks fyra år fick jag erbjudande om att överta Bromma Keramik, vilket jag gjorde. 1963 började jag signera min egen keramik och företaget hade sex-sju anställda, säger Ninnie och fortsätter:

– Efter femton år tog min dotter över företaget och jag gick in i en ny period av min karriär. Sedan 1967 har jag arbetat med att bara göra egna original. Därefter har jag inte haft några anställda, utan arbetat på egen hand och under eget namn, säger hon.

En hel massa original har det också blivit, liksom en mängd utställningar och en hel del offentliga utsmyckningar och priser. Handelsbanken och Järnvägsstationen i Vänersborg bär spår av Ninnie, liksom Högskolan i Jönköping. Mellan varven, som ett sidospår, har Ninnie även målat porträtt i olja.

Något som Ninnie hela tiden återkommer till är ljushusen i keramik. Den första prototypen gjorde hon redan 1971 och sedan dess har hon producerat en ansenlig mängd hus, i varierande form, färg och storlek.

– Jag vet aldrig hur stora de ska bli när jag börjar jobba med dem. Delvis är det styrt av hur stor ugn jag har tillgång till. De kan variera mellan 60 och 180 centimeter i höjd och är alltid flera våningar höga, med plats för ett värmeljus i botten.

Var hämtar du din inspiration?
– I mitt arbete. Ju mer jag jobbar, desto mer inspirerad blir jag. Jag är inte särskilt intresserad av att titta på vad andra gör. Jag vill inte att det jag har i mitt huvud ska störas av något annat, säger hon.

Till utställningen i Hammenhög kommer Ninnie att visa upp en del av sina fåglar och långbenta hästar. En del verk som kombinerar stengods och trä samt en del träföremål kommer också att vara på plats.

Vad är skillnaden på att vara keramiker i dag jämfört för 60 år sedan?
– Jag vågar mycket mer med leran i dag. Fysiken är i och för sig inte riktigt vad den varit, men fantasin och huvudet är det inget fel på!

Upptäck Maria Ekbergs oas under konstrundan

Maria Ekberg Keramik, HammenhögUnder din upptäcksfärd på Österlen under påskens konstrunda eller sommaren kan du besöka Maria Ekbergs kreativa oas i Hammenhög.

Ett solgult fat med rötter i vår allra tidigaste keramiska tradition och en svällande modern frökapsel till lyst i trädgården. Det är två sidor av Maria Ekbergs keramiska produktion. Det moderna, och den traditionella kunskapen. Hon är keramiker och entreprenör med en lång erfarenhet av it.

I ateljén samsas ugnen, glasyrerna, leran och den modernaste laptopen. Här arbetar hon med att utveckla sin keramik och att utveckla nya möjligheter att nå ut med hjälp av datorn.

Maria Ekberg har arbetat i en keramisk verkstad sedan hon var tonåring. Hennes mamma, Ninnie Forsgren, är keramiker och hade då en stor verkstad i Blackeberg, i västra Stockholm. Där växte Maria Ekberg upp med en lerklump i handen. Hon har utbildat sig i England och utvecklat sin egen stil redan från början.

Idag finns verkstaden med ett galleri i Hammenhög . Här får utvecklingen av nya föremål ta sin tid.

– Jag gör den keramik som jag själv behöver. En enda kopp kan ta år att ta fram. Min temugg ”Goodbye to social life” som rymmer nästan en halvliter te har jag arbetat med i två-tre år.

Varje säsong finns det något nytt i ateljén. En ny frökapsel, en ny teknik eller kanske en ny dekor.

– Jag vill utveckla mina föremål, mitt sätt att berätta med hjälp av leran. Den dag jag känner mig färdig,då jag inte har några utmaningar kvar, då lägger jag av.

Maria Ekberg har sedan många år studerat de gamla svenska keramiska mästarna. De som gav oss vår svenska tradition på 1700-talet med lergods och de kraftfulla gula och gröna glasyrerna. Under lång tid var hon dagligen på länsmuséet i Jönköping för att forska vidare om hur de olika hantverkarna gjorde förr. Hon fick inspiration till att skapa egna föremål i 1700-talets stil.

-Jag vill fånga känslan i det 1700-talsmästarna gjorde. Ta tillvara deras kunskap och göra mitt eget lergods.

Maria Ekberg har gått i lära hos en av de äldre drejare som fanns i verkstaden hos hennes mamma. Martin Jansson, han lärde henne att göra allt perfekt. Varje föremål som drejades skulle vara exakt lika. Inte ett enda litet fel fick finnas på den färdiga produkten.

– Nu har jag fått lära mig att slarva snyggt. Ingen vill idag ha hantverksmässsigt tillverkade konstföremål som inte har spår efter hantverkaren, och dennes hand. Jag har gått varvet runt kan man säga.

I och med att Maria Ekberg är en så skicklig drejare har hon kunnat utveckla sina föremål på många olika sätt. Hon gör allt större och större skulpturer och fat. Hon gör allt mer komplicerade former.

– Vid drejskivan kan jag utforska lerans möjligheter.

I Hammenhög har hon hittat en ny egen form för sina skulpturer- frökapseln.

-Det är en hyllning till Hammenhög. En påminnelse om hur viktig trakten är för allt som vi odlar i våra trädgårdar. Frön som fruktbarhetssymboler och som handelsvara.

Maria Ekbergs trädgård är fylld med dessa kraftfulla skulpturer. I rabatterna syns frökapslar som placerats ut över hela gården. En del med en rostig stjälk av järn andra med betongfundament.

Trädgården är en osynlig oas från vägen. Granne med byns bensinstation göms en rosengård, en köksträdgård och galleriet tillsammans med verkstaden. I luften finns en doft från alla rosor och en doft av nybränd keramik. Rosorna är  nytt intresse som antagligen snart är en del av utvecklingen av Maria Ekbergs konstnärskap.

Galleriet och ateljén är öppen från påsk till jul. Under sommaren fylls gården av kunder från hela Europa. Många är de som återkommer.

– Jag har varit verksam i Stockholm, Gränna, på Öland och nu är jag här på Österlen. Det är så roligt att få möta mina gamla kunder som hittat hit. I Gränna arbetade jag i 20 år så många som återkommer är från den tiden. Andra har redan hunnit få min ateljé som ett självklart mål för sina utflykter i sydöstra Skåne.

Varje dag är en utmaning. Det är mycket som ska göras förutom arbetet i verkstaden. Då gäller det att hitta egna deadlines.

– Ska jag åka bort så har jag märkt att det är lättare att komma i gång. Då hamnar jag ofta i en egen tid. En plats där bara leran och mina visioner får utrymme. I ett flöde av idéer. Då är det inte lätt att sluta.

Arbetet med att skapa keramiska föremål tar tid. Det är långsamma processer som efter flera veckor ger ett resultat. Ingen vet vad som sker under de timmar som faten, skulpturerna och kopparna är inne i den glödheta ugnen.

– Varje ugnsöppning är som en spännande film. Det är alltid något oförutsett som händer i värmen. Det är som att öppna ett paket med en överraskning.

En alldeles speciell doft av bränd, torr jord sprider sig från ugnens ventiler. Men keramikern får vänta. Det är först efter många långa timmar som ugnens och föremålens temperatur är så låg att dörren kan öppnas. Då får Maria Ekberg och vi som kommer till hennes oas vid Ystadsvägen uppleva något traditionellt och något helt nytt, något i Marias egen design.
Läs mer på Maria Ekbergs egen webbplats