Österlen – en galleria i det fria

Det är nog lite närmre till himlen från Österlen. Orden är Michael Saxells, musiker och låtskrivare. Hans sång om himlen och Österlen har tolkats av Lill Lindfors, Jan Malmsjö och många fler stora artister och spelas till skratt som tårar. Och det är inte svårt att förstå varför. För när solen målar fälten och låter havet glittra är himlen som störst och närmst. Det är då ljuset får konstnärerna att röra vid penslarna, keramikerna att snurra sina drejskivor och gröna fingrar att odla sina trädgårdar.

Så har det varit sedan ljuset över Österlen blev känt och berömt. Liksom de milslånga vita stränderna, de lockande äppelodlingarna och rofyllt betande djur i sina hagar. Nära havet, i ett landskap så öppet att Ulf Lundells text och musik av många sjungs som ett alternativ till nationalsången.

Också havet har sitt att berätta. Om livet på kustens små fiskelägen där kvinnorna lämnats att styra och ställa sedan skutorna lämnat hamnen. Kanske för att aldrig återvända.

Och det är här i jordbrukslandskapet som mat och dryck lockar matälskare och journalister från hela världen som bryr sig om råvarans väg från jord till bord och från hage till mage. Här finns vinbönder som vågat satsa på möjligheten att druvor kan växa i fukten från havet och under solens strålar. Och här finns butikerna med de handplockade, speciella tingen.

Utvalda med omsorg och kärlek av dem som tillsamman gör Österlen till vad det är. De är modiga, driftiga män och kvinnor som verkar på den plats på jorden där himlen är taket. Allt som i en galleria i det fria, skapad av naturens mångfald.

Bakom allt finns traditioner sedan generationer tillbaka. Här finns entreprenörerna, som vågat lämna storstäderna för ett nytt liv på Österlen. Som, Michael Saxell, har rest jorden runt och lärt att ett träd är ett träd och en sten är en sten. Och att det nog är lite närmre till himlen från Österlen.

 

Bassänger och stränder på Österlen

Stranden vid Knäbäckshusen

Stranden vid Knäbäckshusen

Är du badkruka, vattendjur, soldyrkare eller motionssimmare? På Österlen finns fantastiska badmöjligheter för alla typer, dagsformer och väder. Tusentals besökare och invånarna själva väljer sina bad på Österlen bland annat för de vackra, vita sandstränderna som likt ett pärlband avlöser varandra längs kusten från Ystad i väst till Haväng i öst. Men det finns många fler, olika sorters bad att njuta av här: Spännande klippbad med röd sand, tempererade bassänger, badhus och insjöbad – det är bara att välja.

Vita sandstränder
Kör du längs kustvägen kan du mer eller mindre bara svänga av vid närmsta avtagsväg, så har du en strand i närheten. Ystad Sandskog med de fem badbryggorna erbjuder folkliv och nära till after beach, kiosk och mat. Vidare sträcker sig strandremsan österut förbi Löderups Strandbad och bort till Sandhammaren, en av Sveriges bästa stränder: bred, finkornig och med gott om plats. Stränderna norr om Simrishamn (Rörum/Knäbäckshusen, Vitemölla och Haväng), belägna på båda sidor av Stenshuvuds nationalpark, är drömskt vackra och annorlunda – väl värda ett besök.

Klippor
Vårhallen, strax norr om Simrishamn, erbjuder spännande klippformationer, små badlaguner och en strand med röd och lite grövre sand, som inte lika lätt fastnar överallt.

För naturisten
I Hagestad naturreservat, öster om Tyge å, kan du kasta kläderna helt och leva avskilt strandliv längs en vacker strandremsa.

Insjöbad
Gyllebosjön är en familjevänlig pärla med brygga. Sjön är vackert belägen, lummigt inbäddad i skog och intill naturbetesmarker. Har kan du även hyra båt och fiska.

Bassänger som håller tempen
Du hittar hela tio utomhusbassänger i Österlenområdet – alla tempererade: Testa gärna lummiga Eljarödsbadet (extra passande efter naturupplevelser i Christinehofs Ekopark), badlandet på Tosselilla eller kanske bassängen i Ystad Djurpark? Fler, mindre orter erbjuder bassängbad, så det är aldrig långt till ett dopp, även om man kanske inte befinner sig precis vid kusten: Hammenhög, Nybrostrand, S:t Olof, Smedstorp, Spjutstorp, Tobisvik och Tomelilla. Läs mer om bl a bassängbaden här.

Håller du dig hellre inomhus finns Ystad Arena med äventyrsbad, motionsbassäng och rutschbanor .
(Korsvadshallen i Simrishamn har öppet under lågsäsong)

Information
Var generellt försiktig vid havsbad, särskilt när pålandsvinden är stark. Då blir vattnet strömt och sandbottnen gropig.

Hundbad
Badglada hundar är också välkomna, dock på angivna platser under högsäsong.
I Ystad finns hundbad strax väster om bostadsområdet Gjuteriet (väster om Marinan) och västerut till Svarte.
Vid stranden i Vårhallen strax norr Simrishamn är hundar också välkomna att bada.

I den lokala ordningsstadgan för Ystads kommun står att det mellan den 1 april och den 30 september är förbjudet att medföra hund på allmän badplats. I Simrishamns kommuns motsvarighet är datumen 1 juni-31 augusti.

En komplett lista över samtliga badplatser och mer information hittar du här.

Borstar för det vardagliga och det ovanliga

Ann-Christine Magnusson har uppfunnit en tangentborste med gethår.Ärligt talat, när jag först gick in i Sveriges enda borstbutik, tänkte jag att det här inte kan vara så roligt, speciellt eftersom jag avskyr städning. Jag blev förvånad. Mest för att jag inte visste hur användbara borstar kunde vara, från att skala potatis till att rensa upp oljeutsläpp. Jag köpte till och med några olika borstar som kommer att göra underverk och som kommer att vara den perfekta presenten till mina vänner, speciellt skäggiga sådana!

Vad sägs om en borste som gör rent tangentbordet, till exempel? Borsten är gjord av gethår som når under tangenterna och drar till sig damm. Perfekt till alla som har en dammsamlare under sina fingertoppar!

Eller en borste som är gjord för att kamma skägget med? Skägg är inne och många unga män visar sin manlighet genom att odla en skog av hårväxt.

”Några män kom in i butiken och frågade efter en skäggborste så jag tänkte att jag måste utveckla en. Den måste vara i lagom storlek för ett skägg”, säger Ann-Christine Magnusson som är ansvarig for butiken och produktutvecklingen. Hon har nyligen tagit fram en speciell skäggborste som är gjord av bok med vegetabiliskt fiber från Indien och hår från piggsvin. Ann-Christine håller det gamla hantverket vid liv genom att tillverka borstar med handsättning.

En annan borste som hon har uppfunnit är speciellt gjord för att framkalla mer hårväxt. Man masserar sin hårbotten med borsten. Jag ska ge den till min tunnhåriga vän så att han kan prova den!

Hon visar upp en annan uppfinning – en lång borste gjord av ett syntetiskt material som är fäst på en metallpinne avsedd att sätta in i en borrmaskin. Man stoppar ner borsten i en hink med vatten och nypotatisar. Borsten roterar och skalar potatisar på noll tid. Vem kunde tänka sig att en borrmaskin kunde användas vid matlagning?

Man kan skratta men det här företaget från den lilla byn Onslunda på Österlen har gjort sitt för att rädda miljön från en naturkatastrof. När oljeutsläppet i Mexikanska golfen blev en världsnyhet 2010 blev deras borste, som är speciellt gjort för att ta upp olja från havet, en storsäljare i Amerika. Borsten roterar på havsytan och oljan passerar genom en slags kam som fångar upp oljan och för bort den till en cistern. Borsten är gjord av nylon speciellt för ändamålet.

Närmare till hands finns skidvallaborstar som används av olika nationella skidlandslag i Skandinavien. Hur de vallar sina skidor hålls hemligt och kan vara nyckeln till framgång i en sport med små marginaler. En liten borste kan göra skillnaden mellan guld och silver. ”En av våra vallaborstar har tråd av metall som är 0,06 mm i diameter vilket gör metallen mjuk som hår”, säger Ann-Christine Magnusson.

En annan innovation är en diskborste av nylon som klarar av temperaturer på 120 grader så den kan användas direkt i en stekhet panna utan att bli förstörd.

Borstbinderiet i Onslunda har gamla anor och har funnits här sedan 1800-talet då byn blev känd som ”borstbygd”. Det nuvarande ML BorstaTeknik som driver butiken och tillverkar borstar härstammar från 1875 då Mårten Larsson startade sin borstfabrik i byn genom att ta över sin brors verksamhet. Brodern Lars åkte till Amerika medan Mårten stannade hemma och blev en sorts kung. Snart hade han 25 fast anställda i sin verkstad och ett 75-tal hemarbetare runt om i bygden. Han blev känd som ”Borstakongen” förmodligen för att han leverade ryktborstar till Kungl. Hovstallarna i Stockholm. Han fick inte kallas ”Borstakungen” med ”u” för att det fanns bara en med titeln kung i Sverige – Hans Majestät. Företaget utnyttjade sin kungliga kundrelation och registrerade namnet Borstakongen som varumärke 1951. Namnet används än idag både som varumärke och som namn på butiken i Onslunda.

Butiken är den enda i Sverige av sitt slag och den erbjuder priser på borstar som är lägre än i detaljhandeln. Den har öppet året runt och har även ett kafé. När du går dit är jag nästan säker på att du kommer att hitta en borste som är precis vad du har saknat, oavsett om du har skägg eller inte.

Spinneri med fokus på alpackor och får

IMG_2902Är du hantverksintresserad och sugen på att använda mjukt garn spunnet av alpacka- eller fårull? Unna dig då ett besök på Skånes enda spinneri, Alpacka of Sweden, på Albertslunds gård utanför Löderup. Här finns garn till försäljning, massor med mönster och inspiration för den sticksugne samt möjlighet att lämna in egen ull för spinning.

För ungefär ett och ett halvt år sedan anlände elva efterlängtade maskiner, som i dag utgör stommen i Alpacka of Swedens spinneri. I väntan på leveransen hade Madelene Merits ägnat en hel del tid åt att måla och inreda den del av gården som i dag inrymmer spinneriet.

Med rötterna på västkusten fann hon och maken huset, platsen, tomten, omgivningarna och stämningen på Österlen perfekta för deras ändamål.

– Jag hade gått på Alpacka-kurs på Österlen och när vi inte hittade vad vi sökte på Västkusten åkte vi ned till Österlen och tittade runt. Vi fastande för det här huset för att det var lagom stort och för att det även ingick lite mark. När vi fick stöd från ALMI Skåne och fick lån via en bank i Ystad så vågade vi slå till och beställde våra maskiner till spinneriet, berättar Madelene.

”Gott att sticka med”
Madelene har själv stickat så länge hon kan minnas och upptäckte för ett tag sedan hur ”gott det var att sticka med alpacka-ull”. När hon för flera år sedan fick reda på att det fanns alpackor i Sverige blev hon intresserad. Hon besökte flera uppfödare och fick lära sig att de ofta sände iväg sin ull till spinnerier i Norge och England.

– Det finns några mindre spinnerier i Sverige, men ingen av dem hade någon vana av alpackaull. När jag insåg detta såddes ett litet frö och jag började köra runt till olika spinnerier för att lära mig mer. Så gott som alla hade fokus på fårull. Därefter började jag prata med dem som levererar spinneri-maskinerna och så kom funderingarna på vart jag skulle kunna driva mitt spinneri, säger Madelene.

Och nu är hon alltså på plats. Verksamheten rullar på och allt fler nystan av får- och alpackaupp spinns till nystan i Alpacka of Swedens spinneri. Utanför huset betar får och årets nyfödda lamm i den ena hagen, medan gårdens två alpacka-herrar lite nyfiket betraktar gårdens besökare från en annan hage. Madelene hoppas på sikt att kunna köpa fler alpackor, men för tillfället är de alltså två.

Josefin med Vito och Bruno (1)– Mitt intresse för alpackor uppstod via stickningen och den mjuka ullen. Alpackor är dock inga keldjur precis. De är nyfikna och snälla flockdjur, med mycket integritet, som går ute året om. De har ett skjul där de kan ta skydd för regn och blåst, men det är allt. De är små i maten: vår, sommar och höst betar de gräs och på vintern får de hö samt kraftfoder. Klipps gör de bara en gång om året, så de är väldigt lättskötta, säger Madelene.

Gårdsbutik och webbshop
I dagsläget går det alltså bra att köpa garn samt får- och alpackaull direkt på plats hos Madelene. Samtidigt håller hon på att bygga upp en webbshop med såväl garn som mönster och färdiga produkter till försäljning.

Har du egen ull så går det bra att lämna in för spinning. Madelene tar också emot studiebesök med jämna mellanrum och praktikanter när hon har tid och möjlighet. Framöver hoppas hon kunna anställa en eller två personer, för att få ännu bättre snurr på verksamheten.

– Jag arbetar hela tiden för att utöka min kundgrupp och på sikt vill jag också utveckla fler produkter utifrån våra råvaror, så att jag kan sälja fler färdiga och egendesignade produkter än vad jag gör i dag. Jag har massor med idéer men just nu räcker tiden inte riktigt till för att få fram allt jag skulle önska, säger Madelene och avslutar:

– Jag trivs görbra här på Österlen. Naturen, rymden och att finnas nära havet är underbart. Här kan jag andas och jag har mött fantastiskt bra människor här nere.

Från nyklippt ull till färdigt garn, så här går det till:

  1. Det första steget är att grovrensa ullen, vilket görs manuellt.
  2. Sedan tumlas ullen, så att ännu mer skräp försvinner.
  3. Därefter är det dags att tvätta ullen och hänga den på tork.
  4. När ullen är torr läggs den in i en ”picker”, där ullens fibrer dras isär.
  5. När detta är gjort har ullen förvandlats till ”fluff”, som körs in i en fiberseparator där ännu mer skräp rensas bort och ullen blir ännu fluffigare.
  6. Sedan är det dags att väga upp ullen (olika många gram beroende på slutprodukt) i den stora kardan. Ambitionen är att få ullen så jämntjock som möjligt. Möjligheten att mixa både nyanser och olika typer av ull finns här. Ut från stora kardan kommer ullen som långa ”korvar”.
  7. Efter detta är det tid för två omgångar av sträckning av ullen.
  8. Och först därefter tar själva spinningen vid, ned till en tråd. Önskad slutprodukt bestämmer tjockleken på tråden.
  9. Nästa steg är att tvinna garnet och gå från en tråd till tvåtråds-garn.
  10. Det tvåtrådiga garnet spolas därefter upp på koner…
  11. … som ångas, för att garnet ska fixeras.
  12. Sista steget är att skapa nystan eller härvor, beroende på vad som önskas.

Österlen – en bra grogrund för keramiker


Maria Ekberg Konstrundan österlenAtt Österlen är känt för att vara konstnärstätt är kanske ingen nyhet, men att här också finns en mindre koloni av keramiker är kanske inte lika välkänt. Under konstrundan (3-12 april) har du möjlighet att möta dem. En mängd olika tekniker och uttryckssätt bidrar till en stor mångfald, vilket gör resan både spännande och varierande.

Keramikerna kom över lag något senare till Österlen än de ”mer traditionella ” konstnärerna. Bland de första på plats var Krukmakeri Argilla i Löderup, som grundades redan 1975. Sedan dess har fler följt i deras fotspår. Många keramiker har valt att lämna storstaden och slå sig ned i lugnare trakter. Gotland, Öland och Österlen är några av de mest keramikertäta platserna i Sverige.

– Österlen har blivit lite av ”det nya Öland och Gotland” för många keramiker, där den gamla keramiska traditionen bevaras på ett annat sätt än i storstan. Det som förenar dessa platser är den korta turistsäsongen, närheten till naturen samt en god tillgång på billiga bostäder och en kunnig intresserad publik. Det gör att möjligheterna till direktförsäljning är goda. Det känns dessutom som att skåningarna är keramiskt kunniga, säger Maria Ekberg, en av Österlens många keramiker.

I Sverige hade keramiken lite av en guldålder på 1980-talet, medan det var desto tuffare på 1990-talet, då många keramiker och hela porslinsindustrin försvann från den svenska scenen. På Österlen har du chansen att träffa några av dem som fortfarande hanterar och lever av detta världens äldsta yrke och hantverk.

Närhet till storstäder
– Österlens stora fördel jämfört med Öland och Gotland är närheten till en rad storstäder. Det är ett bra utgångsläge för att locka hit publiken. Tillsammans kan vi keramiker erbjuda ett brett utbud av keramik och många uppskattar att bli tipsade om fler ställen. Många vill åka runt och botanisera innan de bestämmer sig, säger Maria Ekberg.

Påsken blir ofta ett bra startskott på årets säsong, som i keramikernas fall ofta varar en bra bit in på hösten. Mycket ska avslutas och ateljéer, verkstäder och gallerier öppnas upp för säsongen.

– Påsken och konstrundan är absolut viktig, men jag tycker nog att sommaren är minst lika viktig. Då hinner man ofta möta sina kunder på riktigt, lite mer i lugn och ro. Konstrundan blir lite av ett show-room och sedan är det många som återvänder på sommaren, säger Maria.

Konst eller bruksgods?
Vissa betraktar keramik som konst, andra tycker att keramik är bruksgods och inget mer. De flesta av Österlens keramiker ägnar sig åt båda delar och Maria Ekberg menar att det är upp till betraktarna att avgöra vad de ser. Själv planerar hon att under året avsluta sin produktion av lergods för att fullt ut kunna ägna sig åt sina frökapslar, som blivit lite av hennes signum.

– Det som driver mig framåt är de idéer jag har i huvudet och som jag ännu inte prövat fullt ut. Jag längtar efter det där flödet och flowet som kan uppstå när jag jobbar. Det är meditativt och då tappar jag tid och rum. Lera är världens bästa material att jobba i, avslutar hon.

Sugen på en tur bland keramiker under konstrundan? Besök gärna:

Bland SeÖsterlens medlemmar finns dessutom en mängd oaser att besöka under konstrundan:

Behöver du någonstans att bo eller blir sugen på något at äta?
Titta då in under Hotell Konferens B&B och Café & Restaurang på den här sidan.

Ales stenar i filmen

Play

2015-03-06 09.49.09Vår förra podcast på temat film spotting ägde rum i Hammenhög, och idag tar vi oss vidare till mytomspunna Ales stenar och Hammars backar – den 15 000 år gamla, karaktäristiska åsen, som sträcker sig ungefär en mil längs Österlens kust. Åsen stupar rakt ner i havet och ger ett storslaget, dramatiskt intryck – lika passande som magiskt somrig filmfond som karg mordplats i en Wallanderfilm.

Hit kommer såväl boende som mängder av besökare för att hämta andan och finna både ro och energi bland linjespelen mellan hav, himmel och land. En plats som skiftar färg, ton och känsla, beroende på årstid.

Besökta inspelningsplatser i reportaget:

  1. Tollywood: ”1920 – evil returns”, 2012 (Ales stenar)
    Här kan du se filmen i sin helhet. 12:44 min in i filmen visas sekvensen från Ales stenar.
  2. Tollywood: ”Nenem ChillaPillana”, 2013 (Ales stenar)
  3. ”Unga Sophie Bell”, 2014 (Ales stenar)
  4. Wallander: ”Kuriren”, 2010 (Ales stenar)
  5. Wallander: ”Innan frosten”, 2004 (Hammars backar)
  6. Wallander BBC: ”Firewall”, 2008 (Hammars backar)
  7. ”Den bästa av mödrar”, 2005 (Hammars backar)

Håll utkik efter vår sista podcast på temat film, som tar oss vidare till nya platser!

Här kan du läsa mer om fler filmupplevelser på Österlen: appar, vandringar, bussturer och broschyrmaterial med mera.

– med vandring och tystnad som redskap

strand skåne Att gå ut i naturen och in i sig själv

av Anna Gunnert

Fascinationen över tystnaden växer i vårt turbosamhälle. Vi lever omringade av ljud. Ständigt rings och pratas det omkring oss; flygplan, motorgräsklippare, värmepumpar, bilar, musik och mobiler gör sitt till för att störa örat. Listan kan göras oändlig över det som utgör den akustiska miljö många lever i. Det mest exklusiva idag är tystnad – en svårfunnen lyx. Professor eremita vid Lunds universitet, Eva Österberg, har nyligen kommit ut med den djuplodande boken Tystnader och tider, samtal med historien, där hon ”fiskar med en historikers långrev” efter tystnadens olika ansikten. Hon väger dock inte ljudmassan och analyserar inte skillnaden mellan nu och då i form av högre eller lägre ljudnivåer, utan väljer att diskutera olika sorters tystnader och tigande. Tidsaxeln är lång men hon krymper ner tystnadens varianter till sju principer: ”det andliga sökandets, osäkerhetens, stolthetens, skammens, blyghetens och hemlighetsfullhetens” samt ”stumhetens totala tystnad”.

Boken är ett tecken på behovet av ett lågmäldare samtal fört med ett annat röstläge än det som vanligen råder i det som Österberg kallar för vår bråttom- och bruskultur. Hon påpekar att förskjutningarna i gränsdragningen mellan privat och offentligt har medfört att de traditionellt tysta rummen som biblioteket, kyrkan, aulan, lektionssalen inte längre kan räknas dit. 

Nutidsmänniskan söker olika vägar för att vila från samtidens bullermatta. Retreater på kloster lockar, spabehandlingar, yoga och massage ska också hjälpa till att lösa upp stressens knutar när krav och ljud och intryck blivit övermäktiga eller riskerar att börja bli det. Andra väljer den meditativa vandringen som kan ha religiösa eller terapeutiska förtecken. ”Att varsamt nalkas skogen med dess skygga liv, är inte det för människan att finna en stig tillbaka till sig själv” har författaren, politikern och miljökämpen Rolf Edberg frågat sig. Han sökte efter den stigen och längtade ut till höstens marker för att ”gå där och avlöva sitt inre”.

Jag har valt att undersöka det andliga sökandets tystnad där vandring används som redskap för att nå in i sig själv och finna en bättre balans. Jag och min kollega har därför spänt på oss kängorna och givit oss ut i den sydostskånska naturen i både spårad och ospårad terräng på pilgrimsleder och vandringsretreater. Med oss på våra färder har varit pilgrimsprästen Anna Alebo, men också tre nystartade företagare med olika profiler på sin vandrande verksamhet; Erik Englert som har långa vandringsretreater på Österlen med namnet Walk On, Kenneth Joelsson som leder mindtrekking och Ingela Bertilsson, kantor i Vollsjö församling, som valt att återupprätta det goda ljudet och startat sångvandringar i Starrarp. 

  • När jag vandrar i tystnad kommer jag hem. Där i stillheten finner jag mig själv, säger Erik Englert.

Erik plockar upp oss utanför Mandelmanns. Morgonen är tidig. Mobilen är avstängd. Erik säger att han brukar välja att inte tala så mycket innan en retreat. Den sociala impulsen att småprata, fråga och börja relatera sjunker undan och ersätts av några djupa lugna andetag. Jag lutar mig tillbaka i baksätet och noterar en pilgrimssnäcka som dinglar i backspegeln och Eriks rödgula keps som det står España på. Vi kör genom ett landskap där den första hösten gör sig påmind. Skördetröskorna har gått fram över fälten och året börjar gå in i en ny fas. Strax är vi framme vid parkeringen vid Knäbäckshusen. Där inväntar vi de andra deltagarna i dagens vandringsretreat. Vi blir åtta kvinnor. Vi hälsar och har en praktisk genomgång. Erik talar om att hitta balansen mellan egot, intellektet och kroppen innan tystnaden lägrar sig över oss och vi tar våra första steg på en vandring som kommer att bli en upplevelse att bära med sig länge.

Fria och fridfulla

Vi går längs stranden där vattenståndet är högt. Vi hittar snart våra platser i gruppen. Min blir tredje bakifrån. Det känns bra. Vinden är stark och ostlig, dyningarna långa och tunga, de vita gässen dansar. Purpurgrå stenar, grå himmel, gråvitt hav. När stranden breddas syns spåren efter dem som gått innan oss om morgonen. Tår från nakna barnfötter, tassavtryck, någon med stora kängor. Strandmonumenten från gårdagens lekar står fortfarande kvar. En stör nedkörd i sanden med stenar i ring. Erik sträcker ut en vänligt hjälpande hand och lägger en stock tillrätta så vi enklare kan ta oss över den strida bäcken som letar sig ner mot havet. Vi lämnar stranden, passerar stenlabyrinten och går in i den blommande lila ljungen. Stigen går uppåt, vi ska runda Stenshuvud och bestiga berget. Mossiga runda stenar som legat i stillhet längre än någon kan minnas kantar vår väg som blir allt oländigare. Sommarens myckna regnande har gjort stigen upp hal, våt och lerig. Stenig var den redan innan, och fötterna prövar var det är säkrast att kliva. Blicken är riktad ned mot marken, koncentrationen är total. Ametistskivlingarna växer i stora mängder och tar upp färgen från strand, hav och ljung. En skock får möter vår tysta grupp med bräkande. Terrängen blir allt svårare. Fåglarna har tystnat, måsarna nere vid havet glider på luftströmmarna. En kort paus för att ta några välbehövliga klunkar vatten och försöka få tillbaka en normal andning behövs innan vi tar den sista sträckan upp mot det norra huvudet. Havet är med oss hela tiden som en trygg följeslagare i luftrummet. Väl uppe på den steniga hjässan slår vi oss ner en och en, fria och fridfulla. Erik sträcker fram frukt och choklad. Vi dricker vatten och blickar ut över Hanöbukten och in mot skogen som breder ut sig nedanför oss som vore det en regnskog i Amazonas. Svalorna dyker.

Vi vandrar vidare till det södra huvudet, ställer oss och tittar ut över havet igen. Vilar i oss själva och i upplevelsen. Vi tar in utan att behöva definiera och kommentera. Långt nedanför oss ser vi stranden vi tidigare gått på, vägen bakåt, därifrån vi kom. Blickfånget blir en filosofisk betraktelse över likheten med livets resa, om varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Vi vet ungefär och litar på Erik som guide och vägledare. Vi vet start och mål, men inte vad som kommer att ske däremellan.

Den lätta vägen bär oss ner och efter ytterligare en paus vid Naturum, går vi vidare genom sommarstugeområdena som grupperar sig vid bergets fot. Vägen är grusig, jag plockar en gul morell, tittar efter svamp. Ser en stolt fjällskivling i en hage. Snart är vi ute på asfalt. Vardagen gör sig påmind. Rörums spetsiga kyrktak sticker upp bland träden och strax därefter ser jag det ensamma trädet på kullen hos Mandelmanns. Det är dit vi ska. Lunchen väntar.

Framme sitter vi för oss själva och nu öppnas det för samtal. Trötta, hungriga, glada börjar vi tala med varandra. Vi talar om behovet av rörelse, av lugn och ro. Vi undrar varför det bara är kvinnor med och inga män? Vi pratar om behovet av närheten till hav och vatten. Och vi vilar. Jag och Sophia tackar sedan för oss, vi ska vända åter till vårt vanliga arbetsliv, de andra ska fortsätta mot Rörums backar.

Den inre resan

Några dagar senare träffas jag och Erik Englert igen. Denna gång vid Tjörnedala där vi går ner till havet och sätter oss på klipporna. På vägen ner börjar ett samtal om mod och lust, om möjligheter och begränsningar. Vi börjar tala om hur våra behov ser ut och vad vi egentligen behöver. Om att viktiga beslut i livet så ofta fattas utifrån rädslor och inte av kärlek. Erik Englert har själv flera uppbrott bakom sig. Ett av de avgörande var när han för ett tiotal år sedan lämnade jobbet som produktchef på ett större företag, lämnade den karriär han byggt på sina akademiska meriter som ekonomie magister. Han ville ägna sig åt människor, inte varor. Idén om vandringsretreater kom i vintras när han gick från Pamplona till vallfärdsorten Santiago de Compostela i nordvästra Spanien. Där mötte han en man, David John Machin som levde som vandrande pilgrim. I mer än tre år hade han tagit dagen som den kom, ofta sovit ute och levt ur hand i mun. De fick sällskap under en vecka och Erik berördes starkt av hans utstrålning. Men som pappa till tre barn går det inte att bara lämna allt för att vandra i Davids fotspår, utan det innebär andra åtaganden och tanken på vandringsretreater hemma på Österlen tog form.

  • Det geniala ligger ofta i det enkla. Att bara få vara ute i naturen, vandra eller sitta stilla på en sten och vara. För mig kan det knappast bli bättre och jag är innerligt tacksam över att kunna göra det just här på Österlen.

Erik bor på Baskemölla, sedan sex år tillbaka. Född och uppvuxen i en liten by utanför Sölvesborg har närheten till naturen alltid funnits. Dagarna tillbringar han helst utomhus eller på resande fot. Hittills har han farit till över 30 länder över stora delar av världen och vandrat i Himalaya. Han reser med lätt packning för att därigenom ha större plats för möten med andra människor, kulturer och platser. Men som Erik påpekar så är den inre resan den som ändå är viktigast. Och han säger att han befunnit sig på en sådan andlig resa sedan den dagen han sade upp sig för tio år sedan. Målet är att få den personliga vägen att gå ihop med något större, att få den egna livsvägen att sammanfalla med en som är gynnsam för fler än honom själv.

Leva i nuet

Med filosofiskt anslag, men aldrig religiöst, driver han nu sitt företag Walk On med vandringsretreater på en eller två dagar, då med övernattning. Vandringarna är uppbyggda på samma sätt, men Erik säger att han alltid går lite olika. Under vår och höst blir det gärna start i Brösarp och sedan fortsätter han med gruppen ner förbi Haväng och Kivik. Under turistsäsong undviker han de mest folktäta platserna och håller sig vid Stenshuvud och söderut. Hittills har Erik haft ett tiotal retreater och kan tydligt urskilja att det mest är folk från städerna häromkring; Malmö, Lund och Ystad, som kommer. Med den österlenska naturen som bakgrund och klangbotten vill han få deltagarna att gå in i nuet, in i sig själva och balansera intellektet med kroppen. Han menar att vi i dagens samhälle alltför ofta lever i våra huvuden.

  • Fokus ligger på att lugna sinnet och aktivera kroppen under tystnad. Ambitionen är att få människor att uppleva välbefinnande genom att bara vara – vara den de är. Vandringen, tystnaden, naturen och gemenskapen är verktyg som används för att komma djupare in i oss själva, uppleva och inse att nyckeln till vårt eget välbefinnande finns inom oss, och ingen annanstans. Nyckeln är nuet, att bara vara och uppleva det som är utan att den intellektuella tankeverksamheten ligger på något annat. Att leva i nuet – världens enklaste filosofi, men så svår att genomföra.

Erik Englert intresserar sig för mänsklig utveckling och menar att det inte är världen som ska förändras, utan vi själva. Och det man gör under en tyst vandring är att man tömmer huvudet så att nya tankar kan komma fram. Och att göra detta tillsammans med andra är speciellt. Den tysta gemenskapen som uppstår i en grupp är viktig. Efter att ha vandrat tillsammans en hel dag skapas en alldeles särskild närhet. När man sedan sitter och njuter av vilan, börjar prata och skratta öppnar man sig för varandra. Oftast upplever man också att man etablerar en helt annan kontakt med människor under tystnad jämfört med under samtal. Det uppstår en självklar gemenskap som förenar på en nivå som språket har svårt att åstadkomma.

Grön hälsa

En annan som avlövar sitt inre i skog och mark är Kenneth Joelsson som kallar sina vandringar för mindtrekking. Enligt allas vårt husorgan Wikipedia är trekking ett internationellt begrepp med betoning på fackspråk som under de senaste åren har börjats användas som en synonym till vandring i Sverige. Kenneth Joelsson är utbildad naturvägledare, instruktör i mindfulness och stressterapeut. När vi talas vid per telefon första gången är han på väg till Alperna för att umgås med bergen i två veckor.

  • Jag fascineras av berg och behöver en dos berg om året, säger han.

Väl hemma igen bestämmer vi oss för att ses. Kenneth Joelsson får välja plats och vi kör till Knivåsens naturreservat utanför Dalby. Kenneth bor i Lund efter många år i Silvåkra och är uppvuxen i Dalby. Revingehed och Romeleåsen betraktar han därmed som hemmaplan. Vi parkerar vid Stenbrottet och vandrar genom en katedral av bokar ut på den betade enefäladen som breder ut sig över mjuka åsar och slår oss ner i en backe med ryggen vänd mot trafiken som hörs ute på väg 11 och blicken riktad mot ängarna.

Kenneth Joelsson har i sin verksamhet också tagit fasta på att vistelser i naturen har en läkande inverkan på människan. Den gröna hälsan är väl landad i vetenskap, säger han. Det som för bara fem år sedan betraktades som naturromantik har idag fått en annan legitimitet. Rehabiliteringsträdgården på Alnarp är ett exempel på verksamhet som bidragit till att många fått upp ögonen för vad naturmiljöer kan göra för vår hälsa. Och han påpekar att man i länder som Tyskland och Österrike har en längre tradition på området än vad vi har. Där har det tidigt nått acceptans för alternativa metoder.

Kenneth Joelsson driver sedan två år tillbaka sitt företag Mindtrekking som kombinerar vandringar med övningar i mindfulness. Rent praktiskt handlar det om att komma ut i naturen och röra sig i landskapet för egen maskin förstärkt med sinnesträning, t.ex. att träna sin tillit genom att med bindel för ögonen bli ledd genom skogen av någon annan. Det går ut på att skapa en process genom aktiviteter som avslutas med att sitta i stillhet.

Även Kenneth Joelsson menar att vi lever för mycket i våra huvuden, att vi identifierar oss med våra tankar och har en dålig kroppsmedvetenhet. Ett av de första tecknen på stress är just en tappad kontakt med sin kropp.

  • Att ha naturen som hjälp för nödvändig återhämtning och tillfälle till reflektion är något som blir mer och mer värdefullt för den moderna människan. Jag tror inte att vi klarar av det höga tempot om vi inte har tid till återhämtning. Där tror jag att naturvistelser har en stor betydelse. I skogen kan vi få en upplevelse av något större och komma i fas med oss själva.

Hämta styrka ur naturen

Dalby Hage låg på andra sidan gatan när Kenneth Joelsson växte upp. Ända fram till tonåren hade han en väldigt nära relation med naturen. Sedan förlorade han kontakten med markerna, men behovet smög sig åter på i 30-årsåldern i samband med flytt ut till den lilla byn Silvåkra på Revingehed. Han hade då bott i Malmö och börjat ge sig ut på helgvandringar längs Skåneleden. Successivt fick han smak på vandringen som fenomen och började nu även ägna sina semestrar åt vandring runtom i Europa. Där började han känna att han ville arbeta med människor och natur. Avgörande för beslutet var när han tog med en vän i svår livskris på en två veckors tuff vandring på Kreta. Där såg han vilken styrka som det gick att hämta ur naturen och fysisk rörelse. Kenneth Joelsson utbildade sig till naturvägledare och började med utomhuspedagogik där han arbetade med skolklasser.

  • De gick ner i varv och de som var problembarn i klassrummet, med dem hände grejer i naturen, de bejakade sin inre kreativitet och gav fantasifyllda svar på frågor.

Arbetet utvecklades och han började jobba som projektledare med ansvar för att inventera bl.a. Skåneleden. 2008 läste han till stressterapeut. Idag har han ett ben i konsultverksamhet som rådgivare åt främst offentliga markägare. Det andra har han i Mindtrekking där han på olika platser i Skåne såsom Gyllebosjön, Söderåsen eller Frostavallen leder vandringar med små grupper. Deltagarna är vanligen runt 40 uppåt. En del har stressdiagnoser och är långtidssjukskrivna Gemensam nämnare är att de varit med ett tag och nått en punkt i livet där existentiella frågor tränger på. De är intresserade av hälsa, av att stanna upp i tillvaron. De känner en dragning till naturen, men tvekar inför att dra på sig ryggsäcken och ge sig ut ensamma och uppskattar därför en guide och vägvisare.

Uppleva med kropp och sinne

Vi talar om den linneanska traditionen i Sverige. I det gamla läroverket var den fortfarande levande på ett högst konkret sätt. Skolbarnen hade som årlig sommaruppgift att ge sig ut i skog och äng för att samla arter som skulle identifieras och pressas vackert i herbarier. När höstterminen började skulle dessa visas upp och namnen på växterna anges på både latin och svenska. Eleverna förvandlades till unga forskare med förstoringsglas och kikare där betydelsen av en noggrann naturiakttagelse betonades.

  • Den traditionella synen på naturen har varit den naturvetenskapliga. I kombination med det kristna arvets förvaltartanke har det resulterat i att vi byggt gränslinjer mellan oss själva och naturen. Förhoppningsvis har det nu blivit dags att tänka om och se helheter istället för att legitimera ett okritiskt resursutnyttjande som kommer ur synsättet att vi står som upphöjda betraktare av en separerad och gentemot oss mindre värd natur.

Kenneth Joelsson intresserar sig mer för de inre processer som kan gå igång hos en människa i mötet och samspelet med naturen, både genom att bara vara i den och att till fots röra sig genom landskapet, än att kunna namnge växterna han ser. Ett av inslagen på en mindtrek kan vara just att försöka få ut uppmärksamheten i kroppen genom att fysiskt känna på saker. Vi har nu gått tillbaka in i bokskogen, ett regn överraskade oss i enebacken och vi ställer oss i skydd av bokens täta kronor. Kenneth tar upp en kotte och ställer frågan hur känns det här fröet i din hand? Han menar att kategoriseringen kommer direkt, vi vill sätta namn på objekten istället för att uppleva med våra sinnen och kroppar.

  • Och hur ofta stannar vi upp och låter oss njuta av ett lövtak, att känna av ett och annat regnstänk i pannan och bara tar in det eller lägger oss 20 minuter på marken och ser vad som kommer ut av det?  Vi är alltid på väg istället för att vara i upplevelsen, vi är redan någon annanstans istället. Det är viktigare för oss vad som ska hända bakom nästa krök, att komma fram till en speciell plats, menar han.

Jag kommer att tänka på Eva Österbergs bok igen. Hon skriver att det inte var helt tyst förr i världen heller och hon citerar historikern Peter Englund som påpekat att man istället hörde andra ljud, men att det sorgliga är ”att bullret gör det omöjligt för oss att höra de små ljud som dåtidens människa hörde och kunde tolka – som ljudet då snön faller”. Eller som Thomas Tranströmer skrivit:

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk

for jag till den snötäckta ön.

Det vilda har inga ord.

De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!

Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.

Språk men inga ord

Själv älskar Kenneth Joelsson både tystnad och ljud, men då ska det helst vara symfonirock i hörlurar – för att sugas in i ett ljudlandskap utan distraktion. Och han minns när han fortfarande arbetade med barn på tema ljud och tystnad. Barnen fick lyssna till hur vinden tog tag i trädkronorna. För de flesta var det en stor upplevelse, några trodde att ljudet kom från regn, så ovana var de vid naturens ljud. Men i tystnaden riskerar vi också att möta oss själva – på gott och ont.

  • Att vara tyst är obehagligt för de flesta. Men att göra en inbromsning när alla ligger på en nivå där allt skenar iväg, där man går på impuls och agerar ut, kan vara givande. Att ställa sig frågan om vad det är som kommer upp i tystnad. Kan det vara värt något?
  • Under meditation och i stillhet stimulerar du andra delar av hjärnan, öppnar upp för kreativitet och fantasi och det personliga välbefinnandet ökar – en förbättrad självkännedom är utvecklande ur många perspektiv och det kan man ha nytta av i flera sammanhang, påpekar han. 

skaneDet goda ljudets renässans – sångvandring

Ett generöst buffébord med italienska förtecken står uppdukat på gröningen. Det myckna regnandet har gjort att lunchen flyttats upp från dammen till den egna trädgården. Alla förser sig med god aptit. Ingela Bertilsson som till vardags är kantor i Vollsjö församling har börjat med ett sidospår i sin verksamhet med inspiration delvis hämtad från Monica Frangeurs populära matvandringar i Lillehem strax norr om Brösarps backar. Hemma på gården i Starrarp vid Linderödsåsens sista sluttning har Ingela Bertilsson under sommaren bjudit in till sångvandringar på egna och grannars ägor. Utgångspunkten är att det är bevisat bra för hälsan att sjunga i kör, vandra, vara ute i naturen och att äta bra mat. Ingela har kombinerat dessa fyra hörnstenar och utifrån det byggt ett koncept som ska öka välbefinnandet och glädjen. Företaget kallar hon Med Lust och Fägring Stor. Några planer på att sluta som kantor har hon inte. Däremot anser hon att all verksamhet mår bra av nya idéer. Hon ser sig som kantor i både själ och hjärta med över 30 års erfarenhet i ryggen.

  • Vi är skapta för att röra på oss. Genom att vandra i Guds fria, kravlösa natur, över åkrar och ängar, genom skogar och hagar mår vi så mycket bättre, menar Ingela.

Vandringarna är antingen tre, fem eller sju kilometer lång. De pågår främst under sommarmånaderna då det är lågsäsong för kantorer. Idén har växt fram de senaste åren. Efter en kurs på Alnarp om kvinnligt företagande om djurens, naturens och trädgårdens betydelse för hälsan föddes tankarna på sångvandringar. Val av visor är anpassat efter grupp och man måste inte sjunga om man inte vill. Främst är det välkända allsånger som handlar om naturen och sommaren som står på repertoaren.

Med träden som publik

Denna dag är det en kortare vandring på tre kilometer som väntar. Det är sju personer som deltar, fem kvinnor och två män. Vid lunchbordet börjar sången. Alla stämmer upp i Änglamark. Ett väl valt val på en plats där himlajorden känns i allra högsta grad närvarande. Ingela talar om stamsånger, d.v.s. sånger som man redan som barn lärde sig utantill och som i princip alla kunde sjunga. Och hon börjar ta de första ackorden på elpianot till Idas sommarvisa och vi bläddrar fram den i våra vishäften. Vi fortsätter att tala om sånger och vilka teman som är vanligast. Kärlek på första plats, olycklig sådan som god tvåa och på tredje plats kommer naturen.

Förrättsbuffén följs av varmrätt och innan vi bryter taffeln för att ge oss ut i markerna sjunger vi den klassiska Sommarvandring – om röda stugor tåga vi förbi. Vi kliver ut i stubbåkern där sommarens raps nu är skördad och följer sedan kostigen över mjuka ängar. När vi stiger in i bokskogen förses vi med varsin spegel. Och med blicken riktad ner i den uppvända spegeln känns det som att gå uppe i grenverket, en mäktig känsla av att vandra genom grenarna upp i himlen. Lite yra slår vi oss ner på varsin stubbe och fortsätter vår sång. Det är skönt att sjunga i grupp. Min tveksamma röst börjar komma igång och jag blir modigare. Vi sjunger det går en vind över vindens ängar och fortsätter med Ut i vår hage. De andra sjunger stämmor och jag frågar om de möjligen ingår i församlingens kyrkokör. Ett skratt följer. Nej, men tre av oss är kantorer, antingen f.d. eller nuvarande.

Vi följer den dikade bäcken kantad med starrgräs, klättrar över vattnet på en smal spång och kommer in i nästa bokskogsdunge. Där ställer vi oss i grupp på en kulle och sjunger mot varandra innan vi vänder oss om och ställs ansikte mot ansikte med skogen. Och med full kraft i röst och med stöd i mage och ben sjunger vi rakt ut i skogen ”det grönskar i dalens famn”. Med träden som publik avslutar vi sångvandringen och går sakta tillbaka upp till gården där kaffe väntar. Varmt och vänligt, och det är med stärkt röst och kropp, som jag och Sophia lämnar gruppen och tar bilen hem igen.

Lugna själ och sinne

Sören Kierkegaard har skrivit en vacker dikt som en av mina vänner skickade till mig härförleden:

Förlora aldrig lusten att gå

Varje dag går jag mig till välbefinnande
bort från alla sjukdomar
Jag har gått mig till mina bästa tankar
och jag känner ingen tanke så tung
att man inte kan promenera ifrån den

 

Walk On, Mindtrekking och Med Lust och Fägring Stor arbetar alla tre utifrån ett perspektiv där själ och sinne lugnas och utvecklas genom fysisk rörelse. Det är tre vandringar av olika karaktärer som dock förenas i viljan att tillsammans med andra ta ett steg åt sidan för att se vad som finns bredvid allfarvägen – såväl den fysiska som den psykiska, men också att nå insikten om att allt får ta den tid det tar, ett steg i taget.

Ser man tillbaka har det funnits många variationer på tema fysisk aktivitet i kombination med naturupplevelser. Förra århundradet såg både företeelser som Frisksportarna och den tyska Wandervogel födas. Med stark vilja och hård träning skulle en välutvecklad fysik byggas upp. Fokus låg på kroppen där förtecknen ibland kunde tangera övermänniskoideal. En atletisk manlighet premierades. Jag och Kenneth Joelsson talar också om machomyten i skog och mark. För kvinnor har det traditionellt sett inte varit lika tillåtet och enkelt att ge sig ut på egen hand. Han menar att enligt den myten skulle man helst ha en 35 kilo tung ryggsäck och sova under en gran. Lidandet och uppoffringen ingick i bilden av friluftsmänniskan som helst skulle vara en man. Idag är synen annorlunda. De inre processerna betraktas som väsentligare än de yttre fysiska attributen. Spelande smidiga muskler har ersatts av tanke och känsla och erfarenhet.

Botgörelse

Längre bak i historien uppstod uttrycket kanossavandring.  Att gå till kanossa blev liktydigt med att krypa till korset eller att göra bot. Konflikten mellan påven Gregorius VII och den tyske kungen Henrik IV på 1000-talet ledde till en bannlysning av kungen. För att bli löst från bannet och återta sin krona tvangs han ut på sin berömda färd i januari 1077. Målet var grevinnan Matilda av Toscana i Canossa i norra Italien. Där blev han åter upptagen i kyrkan och vann det åtrådda stödet av de tyska furstarna.

Syndernas förlåtelse var också länge målet för en annan typ av vandring; pilgrimens. Att gå till en helig plats för botgöring har djupa rötter i både den kristna och muslimska världen. I den kristna är det Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela i nordvästra Spanien som är varje trogens mål. Ordet pilgrim kommer från latinets peregrino som betyder främling. Nyckelorden är sju; enkelhet, långsamhet, andlighet, delande, bekymmerslöshet, frihet och tystnad. En pilgrim ber med fötterna har någon uttryckt det och varje pilgrimsvandring präglas av de sju ledorden. Definitionen av en pilgrim är en människa på väg. Kyrkan menar därför att varje människa är en pilgrim eftersom vi hela tiden är på väg genom livet. Att födas, leva och sedan dö är varje enskild människas lott som hon delar med alla andra.

I Sverige har pilgrimsvandringen etablerat sig allt starkare de senaste åren. I Lunds stift finns t.o.m. en särskild pilgrimspräst, Anna Alebo, med uppdrag att utveckla de gamla vägarna mellan de skånska kyrkorna. Projektet heter just Pilgrimsvägen Blekinge-Skåne och drivs av domkyrkoförsamlingen. Från Lund kan man nu vandra norrut mot Skånes Fagerhult och Småland. Där pågår arbetet med att dra leden vidare via Nydala kloster och Jönköping. Munkaleden tas sedan över av Franciskusleden upp mot Vadstena för att så småningom nå Nidaros i Norge. I vår del av Skåne går också en led som förbinder de platser där premonstratensordens kloster låg under medeltiden. Målet här är givetvis den stora vallfartsorten S:t Olof. I centrala Skåne finns ytterligare leder som förbinder systemet. De går via bl.a. S:ta Magnhilds kyrka i Fulltofta och källan i Hallaröd. Stiftet har öppnat en egen hemsida med kartor och information för den som väljer att vandra vägen ensam. Här finns också datum för de gruppvandringar som kyrkan leder.

Ingen brådska, ingen prestation

Vi beslutar oss för att följa med på en delsträcka mellan Lund och S:t Olof. Det är dagen för Kristi himmelsfärd och vi samlas vid Brandstad kyrka där pilgrimsprästen Anna Alebo möter oss. Några har vandringsstavar, några bär ryggsäck, alla har stadiga kängor. Vi ställer oss på kyrkogården och Anna Alebo börjar tala om ett yttre och ett inre altare. Det yttre är givetvis den kyrka vi ska vandra till, Öveds vackra rokokokyrka. Genom att gå till detta yttre altare, genom rörelse och förflyttning i en tyst meditativ vandring kommer vi kanske också att nå vårt inre, den plats vi bär djupast inom oss.

Anna Alebo ber oss att gå en och en och hålla avstånd. Sitt ansikte får man ha ifred, likaså får kroppen en fredad zon omkring sig. Hon vill också att vi ger varandra gåvan av att vara tysta. Sakta börjar hon sjunga en Taizésång om att där kärlek och barmhärtighet bor, där bor också Gud. Den sången är signal för samling och vi börjar sjunga med låga röster.

Anna Alebo tar täten med sin vackert snidade vandringsstav, själva symbolen för Jesu närvaro, och vi beger oss av på en lång vindlande rad genom Brandstad by, korsar väg 13 och träder in i försommarlandskapet. Gruset knastrar under grova skor. En pilgrimsvandring är även det en form av meditation. Jag koncentrerar mig och försöker vara i steget, inte tänka på målet, utan på färden och nuet. Dofterna som stiger ur markerna när vi passerar drar jag in; en ört, ett sandigt dammoln, ett stråk av nässla och ko. Vi är dagens händelse för hästarna i hagen. Nyfikna springer de fram genom det höga gräset och nio par ögon följer oss förundrat. Vi går i lugn takt, ingen brådska, ingen prestation. Ryggarna framför mig guppar rytmiskt.

Återigen konstaterar jag att det är en upplevelse i sig att vara tyst i grupp, tillsammans med andra okända människor. Kanske är vi 25 personer som anslutit denna dag. Sol och svala vindar ger ett perfekt väder och jag noterar att rapsen är på väg att blomma över, medan ramslöken i skogspartiet vi passerar lyser av vita blombollar och ger ifrån sig en intensiv vitlöksdoft. Efter en stund lämnar vi fälten bakom oss, viker av från grusvägen och fortsätter på en skogsväg där det växer gräs i mitten. Asfalt har blivit grus har blivit gräs och vi svänger av mot sjön Vassen nedanför den slocknade vulkanen Frualid.

Kyrkklockorna i Öved börjar ringa när vi skymtas. Vi stiger in i kyrkan där andra församlingsbor som inte deltagit i dagens vandring sitter och väntar. Vi pilgrimer går tysta in och ställer oss i en halvcirkel vid altaret. Tillsammans sjunger vi åter Taizésången om kärlek och barmhärtighet. Rörd stryker jag en tår från kinden och känner mig alldeles varm och trygg. Lugn, men med känslorna uppe på ytan, sätter jag mig i en av bänkraderna och pilgrimsmässan kan börja även för oss vandrare. Dörrarna står på vid gavel. Vinden rör vid oss.

ANNA GUNNERT

Barn- och ungdomsteater när den är som bäst

DSC_0186Letar du efter ett bra sätt att spendera en kväll med hela familjen? Gillar du att bli berörd av teater, dans och musik? Då kan jag utan att blinka och med varmaste hand rekommendera ett besök på MårtenPers Scen, söder om Brantevik, där ScenÖsterlens unga skådespelare ger dig ett minne för livet.

Att sitta i publiken på premiärkvällen på MårtenPers Scen är något väldigt speciellt; för mig är det en av sommarens absoluta höjdpunkter. Varje år tänker jag för mig själv: Hur ska de över huvud taget kunna toppa det de gjorde förra året? Har de hunnit få allt färdigt och hur nervösa är de nu där bakom scenen?

Nu för tiden har jag insett att det är lika bra att antingen ha vattenfast mascara eller att helt enkelt hoppa över den detaljen. För den här kvällen kommer jag garanterat att både skratta och gråta så att tårarna rinner.

Och jo då, det blir likadant varje år; oavsett om jag har något av mina barn med i ensemblen eller inte. Jag skrattar, gråter, imponeras och lever mig in i det de spelar. Glömmer helt och hållet bort att de bara är amatörer och att alla får vara med. Att det inte finns någon audition, utan att föreställningarna byggs upp utifrån deltagarnas förutsättningar och möjligheter.

På riktigt
Och jo, det låter lite för bra för att vara sant. Men det är på riktigt. Och visst händer det fortfarande ibland, även om det är mer och mer sällan, att någon inte tar alla toner rätt och att någon glömmer bort en replik.

Men det är ännu oftare jag slås av hur oerhört professionella de här barnen och ungdomarna är. Den självklara närvaro och scenvana som de flesta av dem visar prov på, är svårt att hitta någon annan stans. Men det är klart, har du gjort detta sedan du var sju-åtta år och nu är med i ungdomsgruppen, så sätter det sina spår.

Någon som varit med i stort sett hela sin uppväxt är Nellie Björklund, 18 år. När hon var sex år gammal undrade hennes mamma om hon ville pröva att vara med på Scen Österlen. Nellie sa ja och var den första sommaren med i föreningens teaterskola. Och därmed var hon fast. Tolv år senare står hon på scen i sin elfte sommarproduktion.

– Till en början var Scen Österlen mer som en rolig sak att göra på sommaren. Nu, efter alla dessa år, kan man lätt säga att det är mer än så. Scen Österlen är en stor extrafamilj för mig. Det är en plats där man växer otroligt som individ och där man får se andra växa, säger Nellie.

Vad har Scen Österlen betytt för dig?
– Jag hade aldrig varit den jag är i dag om det inte vore för Scen Österlen. Jag hade kanske aldrig stått på en scen om jag inte nappat på mammas fråga om att testa att vara med. Sång, teater och dans är en så stor del av min identitet och den jag är. Vem vet var jag skulle vara i dag utan alla dessa somrar? Jag har fått så himla mycket från Scen Österlen och jag har så mycket att vara tacksam för: alla underbara personer jag träffat och alla fina minnen jag fått. De har format mig och det är jag så otroligt tacksam för. Oavsett var jag hamnar i livet så tror jag att allt det som dessa somrar betytt alltid kommer att finnas med mig, säger Nellie.

I år fyller Scen Österlen 15 år. Det är den sextonde sommaren som det bjuds på barn- och ungdomsteater på Österlen, i föreningens regi. Sedan starten 1999 har den ideella föreningen spelat nästan 500 föreställningar med över 700 medverkande barn och ungdomar. I år är det musikalerna Hair Spray Junior och Spring Awakening som under juli månad spelas på MårtenPers Scen, strax söder om Brantevik. Läs mer och boka dina biljetter här.

Föreningens vagga stod på Grönekulle gård, utanför Simris. I dag är det på MårtenPers Scen det händer. De som driver hela MårtenPers Källa, och under mycket generösa villkor låter Scen Österlen ha detta som sin hemmascen, är Boel och Rolf Bergström. De har låtit bygga om en lada till mycket vacker teaterscen. Tvärs över gatan driver de också ett galleri och ett hotell. Varför inte kombinera teaterupplevelsen med ett besök på galleriet och en natt på MårtenPers Bo, som har en fantastisk utsikt över Östersjön? Läs mer och låt dig frestas här.

 

Matrundan på Österlen frestar både öga och gom

matrundan29 maj-1 juni är det dags för årets upplaga av Matrundan på Österlen. Varför inte passa på att njuta av ett vårvackert Österlen medan du botaniserar bland ekologiska produkter, strosar i vingårdar, äppellundar och längs med gula rapsfält? Fem av medlemsföretagen i seÖsterlen.se bidrar till att sprida inspiration om mat och dryck denna helg.

Några som varit med sedan Matrundan startade är Stora Herrestad Gästis. Tanken då, som nu, är att skapa ett ökat samarbete mellan näringsidkare inom mat- och dryck på Österlen.

– Matrundan är en god tanke och just möjligheten att träffa krögare och andra i den lokala ”matbranschen” och utbyta erfarenheter med dem har varit en av de stora fördelarna för oss. Jag har fått en bredare koll på vad Österlen har att erbjuda när det gäller både restauranger och producenter och mitt samarbete med de lokala kollegorna har ökat, säger Jonas Flodqvist.

Märker ni någon skillnad på Matrunde-helgen och en vanlig helg?
– För vår del märks ingen större skillnad ekonomiskt. Kristi Himmelfärdshelgen, när Matrundan infaller i år, är en stor helg för oss hur som helst. Men vi märker en kvalitativ ökning och har en större merförsäljning i restaurangen. Många av dem som kommer den här helgen är mycket intresserade av mat och dryck, säger Jonas Flodqvist.

Vill du njuta av Matrundan under flera dagar finns det flera personliga boendealternativ bland seÖsterlen.se:s medlemsföretag. Passa också på att ladda ned seÖsterlen.se:s karta, för en bättre upplevelse när du besöker vår vackra landsände.

Exempel på aktiviteter hos seÖsterlen.se:s företag under Matrundan:

  • Allé på Österlen: serverar sparris ”på längden, bredden och tvären alla dagarna”. Sanna Töringe gästar den 29/5. Den 30/5 styckar kocken Jesper en unggris tillsammans med en grisbonde och svarar på frågor. Den 31/5 berättar äggbonden Christine om hönan och ägget medan kocken serverar pannkakor och äggakaka.
  • Petersborgs gård: Se Monika eller Hans röra ihop sina bästa senaps-såser. Lär dig mer om biodling och odling av ekologiskt dinkelmjöl. Alla barn bjuds på korv och pinnbröd av dinkelmjöl. Familjedag den 30/5 med häst och vagn, ponnyridning med mera.
  • Stora Herrestad Gästis: Serverar grillbuffé till lunch och Österlenmeny och à la carte kvällstid, samtliga dagar.
  • Ravlunda Bränneri: Deltar enbart 29 och 30/5. Lunchservering (med mycket grönt), gratis inträde på Kul-på-hjul för alla lunchgäster. Kaffe med hembakta kakor och tårtor samt à la carte med sparris, ramslök och rabarber på kvällen.
  • Österlenkryddor: Kryddfältsvandringar, örtteprovning med ogräsfika, snapsprovning av hemkryddat brännvin med tilltugg, likörprovning med kaffe och kakor.

Fakta
Matrundan äger rum 29 maj-1 juni 2014. På www.matrundan.se kan du läsa mer om vilka företag som medverkar, vilka öppettider som gäller samt se ett detaljerat schema över alla aktiviteter.