When does pottery become art?

Bernard Leach“It was Bernard Leach who uplifted pottery to an art form. Bernard Leach didn’t make pots, he made art,” comments Maria Ekberg, a potter with a gallery in Hammenhög in Österlen. She has always admired Bernard Leach, an Englishman born in 1887 who lived his early life studying pottery in Japan before returning to Cornwall in England in 1920 to set up his own pottery. He developed his own style based on a combination of traditional Japanese, Chinese, Korean and European slipware. (Slips or engobes are colourful coatings of liquid clay applied to the surface for decoration.)

Bernard Leach (1887-1979) was one of the great figures of 20th century art and his sons David and Michael carried on the tradition. Maria Ekberg once attended a workshop held by his grandson John Leach who trained under David Leach. Inspired by the Leach legacy, she has developed her own special style of ceramics featuring flowers, buds and seed pods. No ceramics like hers can be seen elsewhere in Sweden.

“I have never had the ambition to be an artist,” says Maria Ekberg modestly. “Few potters would actually call themselves artists. Perhaps we are so busy mastering our craft and learning pottery that this alone takes us a whole lifetime if not longer. This has been the case for me. So I have been quite satisfied to call myself simply a potter up to now.”

keramik Maria EkbergHer garden is like a gallery decorated with her creations placed on iron bars planted in the flower beds. In the spring and summer, her bold ceramic floral creations on their metal stems can be seen juxtaposed with roses, hydrangeas and crocuses. They bring colour to her garden all year round even when the flowers are long gone and the cold winter winds blow.

Her latest collection is inspired by flowers without petals. She is fascinated by what is left when the petals have fallen to the ground. The petals represents the transient radiant beauty of a flower but the bulging seed pod left behind can also be seen as an object of beauty, depending on the eye of the beholder. The stamens and pistils of the flowers protrude prominently in her latest art with naked flowers that almost resemble sea anemones. “I have grown a bit tired of creating shiny, colourful flowers and pods,” she admits. This year she has created a more austere look with subdued pale colours and off-whites.

Maria Ekberg encapsulates seed pods in her art. Interestingly, Hammenhög where she lives and has her gallery was once the home of a thriving seed company named after this small town on the plains of Österlen.

thomas alexanderssonThomas Alexanderson is another potter from Österlen. He lives at Ateljé Brännorna secluded in the woods near Onslunda where he has practised his craft since 1975.

Bernard Leach mastered the technique of firing clay in traditional wood-burning kilns. However, since the 1950s, electric kilns have largely taken over for the firing of clay. Inspired by the work of Leach, Thomas has built two wood-burning kilns on his property in the woods, one for salt glazing and the other for glazing without salts. “I work very much in the spirit of the ancient pottery tradition. I like to use salt glazing which has its origins in Asia,” says Thomas. “The ash from the fire gives certain effects and this can vary depending on how the wind is blowing outside. You can also achieve special effects using techniques such as reduction.” (Reduction is the creation of a special type of atmosphere.)

He holds up a teapot where one side of the pot has a mottled look because the glaze was exposed to the ash whereas the other side, not facing the fire, has a more uniform colour. Thomas Alexanderson likes these unpredictable effects. “You never know exactly how a piece will turn out,” he says. “I also like it when you can see traces of the hand of the potter in the final piece. Each piece has a memory etched into it from the time when it was made.”

His pieces are marked by the insignia T in a square plus his brand name Thomas Drejare, which means Thomas the Potter. He likes working in large formats and many of his circular bowls are about one metre in diameter. “Is this art?” I ask referring to the bowl. “You can put fruit in it if you like but many people hang these bowls on the wall,” he replies. “I like making teapots too because they are functional but yet works of art.”

His teapots come in a multitude of salt glazes and often have a multi-faceted surface created by cutting the clay with a knife. The salt glazes are various metal oxides known by exotic names such as tenmoko, chün, shino, celadon and ox blood. The latter describes a blood red glaze which Thomas has used for one of his teapots – the perfect pot for a rooibos drinker! The most expensive teapots sell in his studio for about SEK 1400 each and often come with matching mugs and cups.

Thomas Alexanderson has become a well-established potter in southern Sweden after 40 years working in Onslunda and he has built up a large customer base. His studio is open from 11 am to 5 pm for visitors throughout July and the first half of August or by appointment.

He produces a large output of pottery but the method he uses is painstakingly slow. Each firing of the oven takes 12-14 hours and he and his sons usually chop the wood themselves. This is truly a handicraft and each piece he makes is unique in its own way: “You can come and see the process,” he says, inviting visitors to see him at work at his potter’s wheel. “Experience the living surfaces of the pottery where the flame has licked and the ash has fallen.”

For more about Maria Ekberg, visit skapa.krukmakeri.se

For more about Thomas Alexanderson, visit www.thomasdrejare.com

 

Österlen – en bra grogrund för keramiker


Maria Ekberg Konstrundan österlenAtt Österlen är känt för att vara konstnärstätt är kanske ingen nyhet, men att här också finns en mindre koloni av keramiker är kanske inte lika välkänt. Under konstrundan (3-12 april) har du möjlighet att möta dem. En mängd olika tekniker och uttryckssätt bidrar till en stor mångfald, vilket gör resan både spännande och varierande.

Keramikerna kom över lag något senare till Österlen än de ”mer traditionella ” konstnärerna. Bland de första på plats var Krukmakeri Argilla i Löderup, som grundades redan 1975. Sedan dess har fler följt i deras fotspår. Många keramiker har valt att lämna storstaden och slå sig ned i lugnare trakter. Gotland, Öland och Österlen är några av de mest keramikertäta platserna i Sverige.

– Österlen har blivit lite av ”det nya Öland och Gotland” för många keramiker, där den gamla keramiska traditionen bevaras på ett annat sätt än i storstan. Det som förenar dessa platser är den korta turistsäsongen, närheten till naturen samt en god tillgång på billiga bostäder och en kunnig intresserad publik. Det gör att möjligheterna till direktförsäljning är goda. Det känns dessutom som att skåningarna är keramiskt kunniga, säger Maria Ekberg, en av Österlens många keramiker.

I Sverige hade keramiken lite av en guldålder på 1980-talet, medan det var desto tuffare på 1990-talet, då många keramiker och hela porslinsindustrin försvann från den svenska scenen. På Österlen har du chansen att träffa några av dem som fortfarande hanterar och lever av detta världens äldsta yrke och hantverk.

Närhet till storstäder
– Österlens stora fördel jämfört med Öland och Gotland är närheten till en rad storstäder. Det är ett bra utgångsläge för att locka hit publiken. Tillsammans kan vi keramiker erbjuda ett brett utbud av keramik och många uppskattar att bli tipsade om fler ställen. Många vill åka runt och botanisera innan de bestämmer sig, säger Maria Ekberg.

Påsken blir ofta ett bra startskott på årets säsong, som i keramikernas fall ofta varar en bra bit in på hösten. Mycket ska avslutas och ateljéer, verkstäder och gallerier öppnas upp för säsongen.

– Påsken och konstrundan är absolut viktig, men jag tycker nog att sommaren är minst lika viktig. Då hinner man ofta möta sina kunder på riktigt, lite mer i lugn och ro. Konstrundan blir lite av ett show-room och sedan är det många som återvänder på sommaren, säger Maria.

Konst eller bruksgods?
Vissa betraktar keramik som konst, andra tycker att keramik är bruksgods och inget mer. De flesta av Österlens keramiker ägnar sig åt båda delar och Maria Ekberg menar att det är upp till betraktarna att avgöra vad de ser. Själv planerar hon att under året avsluta sin produktion av lergods för att fullt ut kunna ägna sig åt sina frökapslar, som blivit lite av hennes signum.

– Det som driver mig framåt är de idéer jag har i huvudet och som jag ännu inte prövat fullt ut. Jag längtar efter det där flödet och flowet som kan uppstå när jag jobbar. Det är meditativt och då tappar jag tid och rum. Lera är världens bästa material att jobba i, avslutar hon.

Sugen på en tur bland keramiker under konstrundan? Besök gärna:

Bland SeÖsterlens medlemmar finns dessutom en mängd oaser att besöka under konstrundan:

Behöver du någonstans att bo eller blir sugen på något at äta?
Titta då in under Hotell Konferens B&B och Café & Restaurang på den här sidan.

Aktiv keramikpionjär med lång erfarenhet

Ninnie Forsgren keramikerNinnie Forsgren är lite av en pionjär. Med 60 års erfarenhet av att arbeta med keramik har hon en lång och innehållsrik karriär att blicka tillbaka på. I påsk ställer hon ut på Maria Ekbergs Krukmakeri Hammenhög och har inga planer på att sluta arbeta.

– Man slutar aldrig arbeta som keramiker! Nu för tiden kan jag i och för sig unna mig lite trädgårdsarbete och är inte igång i min ateljé varje dag, men jag är fortfarande aktiv som keramiker, säger hon.

Sedan 2009 bor och verkar Ninnie Forsgren i Skillinge. Genom sitt liv har hon arbetat och bott på en rad olika platser i Sverige, bland annat i Vänersborg och Jönköping. Praktiserat har hon gjort även utomlands, i bland annat Österrike, Tyskland och Danmark.

Men det var i Stockholm allt startade. Redan som 16-åring gjorde Ninnie ett års praktik på Rörstrand, innan hon som 17-åring kom in på Konstfack i Stockholm. Tre år senare var hon egen företagare.

– Det var bra praktik på Rörstrand. Här fick jag börja knåda och även lära mig måla. När jag gått tre av Konstfacks fyra år fick jag erbjudande om att överta Bromma Keramik, vilket jag gjorde. 1963 började jag signera min egen keramik och företaget hade sex-sju anställda, säger Ninnie och fortsätter:

– Efter femton år tog min dotter över företaget och jag gick in i en ny period av min karriär. Sedan 1967 har jag arbetat med att bara göra egna original. Därefter har jag inte haft några anställda, utan arbetat på egen hand och under eget namn, säger hon.

En hel massa original har det också blivit, liksom en mängd utställningar och en hel del offentliga utsmyckningar och priser. Handelsbanken och Järnvägsstationen i Vänersborg bär spår av Ninnie, liksom Högskolan i Jönköping. Mellan varven, som ett sidospår, har Ninnie även målat porträtt i olja.

Något som Ninnie hela tiden återkommer till är ljushusen i keramik. Den första prototypen gjorde hon redan 1971 och sedan dess har hon producerat en ansenlig mängd hus, i varierande form, färg och storlek.

– Jag vet aldrig hur stora de ska bli när jag börjar jobba med dem. Delvis är det styrt av hur stor ugn jag har tillgång till. De kan variera mellan 60 och 180 centimeter i höjd och är alltid flera våningar höga, med plats för ett värmeljus i botten.

Var hämtar du din inspiration?
– I mitt arbete. Ju mer jag jobbar, desto mer inspirerad blir jag. Jag är inte särskilt intresserad av att titta på vad andra gör. Jag vill inte att det jag har i mitt huvud ska störas av något annat, säger hon.

Till utställningen i Hammenhög kommer Ninnie att visa upp en del av sina fåglar och långbenta hästar. En del verk som kombinerar stengods och trä samt en del träföremål kommer också att vara på plats.

Vad är skillnaden på att vara keramiker i dag jämfört för 60 år sedan?
– Jag vågar mycket mer med leran i dag. Fysiken är i och för sig inte riktigt vad den varit, men fantasin och huvudet är det inget fel på!

Upptäck Maria Ekbergs oas under konstrundan

Maria Ekberg Keramik, HammenhögUnder din upptäcksfärd på Österlen under påskens konstrunda eller sommaren kan du besöka Maria Ekbergs kreativa oas i Hammenhög.

Ett solgult fat med rötter i vår allra tidigaste keramiska tradition och en svällande modern frökapsel till lyst i trädgården. Det är två sidor av Maria Ekbergs keramiska produktion. Det moderna, och den traditionella kunskapen. Hon är keramiker och entreprenör med en lång erfarenhet av it.

I ateljén samsas ugnen, glasyrerna, leran och den modernaste laptopen. Här arbetar hon med att utveckla sin keramik och att utveckla nya möjligheter att nå ut med hjälp av datorn.

Maria Ekberg har arbetat i en keramisk verkstad sedan hon var tonåring. Hennes mamma, Ninnie Forsgren, är keramiker och hade då en stor verkstad i Blackeberg, i västra Stockholm. Där växte Maria Ekberg upp med en lerklump i handen. Hon har utbildat sig i England och utvecklat sin egen stil redan från början.

Idag finns verkstaden med ett galleri i Hammenhög . Här får utvecklingen av nya föremål ta sin tid.

– Jag gör den keramik som jag själv behöver. En enda kopp kan ta år att ta fram. Min temugg ”Goodbye to social life” som rymmer nästan en halvliter te har jag arbetat med i två-tre år.

Varje säsong finns det något nytt i ateljén. En ny frökapsel, en ny teknik eller kanske en ny dekor.

– Jag vill utveckla mina föremål, mitt sätt att berätta med hjälp av leran. Den dag jag känner mig färdig,då jag inte har några utmaningar kvar, då lägger jag av.

Maria Ekberg har sedan många år studerat de gamla svenska keramiska mästarna. De som gav oss vår svenska tradition på 1700-talet med lergods och de kraftfulla gula och gröna glasyrerna. Under lång tid var hon dagligen på länsmuséet i Jönköping för att forska vidare om hur de olika hantverkarna gjorde förr. Hon fick inspiration till att skapa egna föremål i 1700-talets stil.

-Jag vill fånga känslan i det 1700-talsmästarna gjorde. Ta tillvara deras kunskap och göra mitt eget lergods.

Maria Ekberg har gått i lära hos en av de äldre drejare som fanns i verkstaden hos hennes mamma. Martin Jansson, han lärde henne att göra allt perfekt. Varje föremål som drejades skulle vara exakt lika. Inte ett enda litet fel fick finnas på den färdiga produkten.

– Nu har jag fått lära mig att slarva snyggt. Ingen vill idag ha hantverksmässsigt tillverkade konstföremål som inte har spår efter hantverkaren, och dennes hand. Jag har gått varvet runt kan man säga.

I och med att Maria Ekberg är en så skicklig drejare har hon kunnat utveckla sina föremål på många olika sätt. Hon gör allt större och större skulpturer och fat. Hon gör allt mer komplicerade former.

– Vid drejskivan kan jag utforska lerans möjligheter.

I Hammenhög har hon hittat en ny egen form för sina skulpturer- frökapseln.

-Det är en hyllning till Hammenhög. En påminnelse om hur viktig trakten är för allt som vi odlar i våra trädgårdar. Frön som fruktbarhetssymboler och som handelsvara.

Maria Ekbergs trädgård är fylld med dessa kraftfulla skulpturer. I rabatterna syns frökapslar som placerats ut över hela gården. En del med en rostig stjälk av järn andra med betongfundament.

Trädgården är en osynlig oas från vägen. Granne med byns bensinstation göms en rosengård, en köksträdgård och galleriet tillsammans med verkstaden. I luften finns en doft från alla rosor och en doft av nybränd keramik. Rosorna är  nytt intresse som antagligen snart är en del av utvecklingen av Maria Ekbergs konstnärskap.

Galleriet och ateljén är öppen från påsk till jul. Under sommaren fylls gården av kunder från hela Europa. Många är de som återkommer.

– Jag har varit verksam i Stockholm, Gränna, på Öland och nu är jag här på Österlen. Det är så roligt att få möta mina gamla kunder som hittat hit. I Gränna arbetade jag i 20 år så många som återkommer är från den tiden. Andra har redan hunnit få min ateljé som ett självklart mål för sina utflykter i sydöstra Skåne.

Varje dag är en utmaning. Det är mycket som ska göras förutom arbetet i verkstaden. Då gäller det att hitta egna deadlines.

– Ska jag åka bort så har jag märkt att det är lättare att komma i gång. Då hamnar jag ofta i en egen tid. En plats där bara leran och mina visioner får utrymme. I ett flöde av idéer. Då är det inte lätt att sluta.

Arbetet med att skapa keramiska föremål tar tid. Det är långsamma processer som efter flera veckor ger ett resultat. Ingen vet vad som sker under de timmar som faten, skulpturerna och kopparna är inne i den glödheta ugnen.

– Varje ugnsöppning är som en spännande film. Det är alltid något oförutsett som händer i värmen. Det är som att öppna ett paket med en överraskning.

En alldeles speciell doft av bränd, torr jord sprider sig från ugnens ventiler. Men keramikern får vänta. Det är först efter många långa timmar som ugnens och föremålens temperatur är så låg att dörren kan öppnas. Då får Maria Ekberg och vi som kommer till hennes oas vid Ystadsvägen uppleva något traditionellt och något helt nytt, något i Marias egen design.
Läs mer på Maria Ekbergs egen webbplats