Åsa Melin – skulpturer med särskilt sinne för närvaro

Åsa Melin PeppingeEn mjuk medeltida Mariasång spelas på låg nivå. Den ljusa sopranen fyller salarna i den gamla skolan i Peppinge. Men i skolhuset och på Österlen har hon varit mycket längre än så. Redan 1972 kom Åsa hit för första gången. Det var jul och hon firade den hos släktingar i Borrby. Länge hade hon då vetat att hon ville lämna storstan för att söka sig en annan tillvaro utan störande, bullrande yttre intryck. Tiden i stockholmska Vällingby och Solna var förbi och en vandring uppför klitterna vid Löderups strandbad blev som en uppenbarelse. När hon kom upp på krönet denna vinterdag och havet och stranden bredde ut sig framför henne, visste hon med absolut säkerhet att det var här hon skulle bo, verka och leva.

Det nya livet började två veckor senare. Då hade Åsa hittat praktikantjobb som hon kombinerade med barnpassning. Hon bodde först kvar i Borrby, men efter att ha åkt förbi den tomma skolan i Peppinge ett flertal gånger, vaknade tanken på att äga det. Hennes övriga familj bodde då fortfarande kvar i Stockholm. Åsas mor reste ned för att titta på det och drömmen blev verklig. Flyttlasset gick den 5 juni 1973, med sig hade de möbler från en lägenhet, som snabbt försvann i de stora salarna, resten inhandlades under loppisrundor på Österlen. Familjen hade aldrig haft hus tidigare, det var en helt ny erfarenhet som väntade. I början var allt mycket enkelt inrett. Skolan hade varit nedlagd sedan några år tillbaka. I köket fanns endast ett handfat att tvätta sig i och en kokplatta att laga mat på. 

De inledande åren varvade Åsa sina vistelser i Peppinge med konststudier. Skolor som Konstakademien och Valand gick bort då hon inte kunde tänka sig stadslivet, istället blev det först vävning, konst och mat på Skurups folkhögskola som sedan kompletterades med ett extra skräddarsytt år i textil. Därefter följde Capellagården på Öland innan det blev två år på Östra Grevie med textil, foto och keramik. Textilen var hela tiden det centrala, men även måleriet pockade på. En av hennes lärare som var avogt inställd till kvinnliga konstnärer sa sarkastiskt, när Munka Ljungbys nystartade konstskola öppnade, att det är inget för er som sitter och virkar grytlappar. Då jävlar anamma sökte hon sig dit med omedelbar verkan! 1980 föddes hennes son Johannes och hon slutade på konstskolorna för att börja leva sitt liv som professionell konstnär i Peppinge på heltid.

Föremål, fragment

Denna sommardag sitter vi i hennes skönt överbelamrade ateljé och samtalar. Snett bakom mig skymtar köket där buddistmunkar och Maria med Jesusbarnet samsas i vad Åsa kallar lekfönstret. I ett hörn står en hög gjutjärnskamin i flera våningar, längs ena långväggen löper en gammal köpmansdisk med lådor fyllda med arbetsmaterial och redskap och på arbetsbordet ligger små skulpterade ansikten i lera. På väggarna märks en reproduktion av Vermeers målning Flicka med pärlörhänge uppnålad intill en svit rödtonade laveringar av Leonardo da Vinci från en gammal kalender, där bl.a. Testa di S:ta Anna återfinns, jämte bilder på kyrkfönsters glasmåleri. I ateljén står även sängen och markerar en tillvaro där arbete och liv tycks vara del av en och samma helhet, där det inte finns några givna, skarpa gränser.

  • Jag skulle aldrig kunna jobba i en steril ateljé. Jag behöver alla saker, bilder, uppslag, lappar, föremål, fragment, skisser för att idéerna ska komma till mig. Jag skapar inte i ett tomrum, i ett vakuum, utan som en högst specifik del av ett större sammanhang, säger Åsa.

Continue Reading

Upptäck Maria Ekbergs oas under konstrundan

Maria Ekberg Keramik, HammenhögUnder din upptäcksfärd på Österlen under påskens konstrunda eller sommaren kan du besöka Maria Ekbergs kreativa oas i Hammenhög.

Ett solgult fat med rötter i vår allra tidigaste keramiska tradition och en svällande modern frökapsel till lyst i trädgården. Det är två sidor av Maria Ekbergs keramiska produktion. Det moderna, och den traditionella kunskapen. Hon är keramiker och entreprenör med en lång erfarenhet av it.

I ateljén samsas ugnen, glasyrerna, leran och den modernaste laptopen. Här arbetar hon med att utveckla sin keramik och att utveckla nya möjligheter att nå ut med hjälp av datorn.

Maria Ekberg har arbetat i en keramisk verkstad sedan hon var tonåring. Hennes mamma, Ninnie Forsgren, är keramiker och hade då en stor verkstad i Blackeberg, i västra Stockholm. Där växte Maria Ekberg upp med en lerklump i handen. Hon har utbildat sig i England och utvecklat sin egen stil redan från början.

Idag finns verkstaden med ett galleri i Hammenhög . Här får utvecklingen av nya föremål ta sin tid.

– Jag gör den keramik som jag själv behöver. En enda kopp kan ta år att ta fram. Min temugg ”Goodbye to social life” som rymmer nästan en halvliter te har jag arbetat med i två-tre år.

Varje säsong finns det något nytt i ateljén. En ny frökapsel, en ny teknik eller kanske en ny dekor.

– Jag vill utveckla mina föremål, mitt sätt att berätta med hjälp av leran. Den dag jag känner mig färdig,då jag inte har några utmaningar kvar, då lägger jag av.

Maria Ekberg har sedan många år studerat de gamla svenska keramiska mästarna. De som gav oss vår svenska tradition på 1700-talet med lergods och de kraftfulla gula och gröna glasyrerna. Under lång tid var hon dagligen på länsmuséet i Jönköping för att forska vidare om hur de olika hantverkarna gjorde förr. Hon fick inspiration till att skapa egna föremål i 1700-talets stil.

-Jag vill fånga känslan i det 1700-talsmästarna gjorde. Ta tillvara deras kunskap och göra mitt eget lergods.

Maria Ekberg har gått i lära hos en av de äldre drejare som fanns i verkstaden hos hennes mamma. Martin Jansson, han lärde henne att göra allt perfekt. Varje föremål som drejades skulle vara exakt lika. Inte ett enda litet fel fick finnas på den färdiga produkten.

– Nu har jag fått lära mig att slarva snyggt. Ingen vill idag ha hantverksmässsigt tillverkade konstföremål som inte har spår efter hantverkaren, och dennes hand. Jag har gått varvet runt kan man säga.

I och med att Maria Ekberg är en så skicklig drejare har hon kunnat utveckla sina föremål på många olika sätt. Hon gör allt större och större skulpturer och fat. Hon gör allt mer komplicerade former.

– Vid drejskivan kan jag utforska lerans möjligheter.

I Hammenhög har hon hittat en ny egen form för sina skulpturer- frökapseln.

-Det är en hyllning till Hammenhög. En påminnelse om hur viktig trakten är för allt som vi odlar i våra trädgårdar. Frön som fruktbarhetssymboler och som handelsvara.

Maria Ekbergs trädgård är fylld med dessa kraftfulla skulpturer. I rabatterna syns frökapslar som placerats ut över hela gården. En del med en rostig stjälk av järn andra med betongfundament.

Trädgården är en osynlig oas från vägen. Granne med byns bensinstation göms en rosengård, en köksträdgård och galleriet tillsammans med verkstaden. I luften finns en doft från alla rosor och en doft av nybränd keramik. Rosorna är  nytt intresse som antagligen snart är en del av utvecklingen av Maria Ekbergs konstnärskap.

Galleriet och ateljén är öppen från påsk till jul. Under sommaren fylls gården av kunder från hela Europa. Många är de som återkommer.

– Jag har varit verksam i Stockholm, Gränna, på Öland och nu är jag här på Österlen. Det är så roligt att få möta mina gamla kunder som hittat hit. I Gränna arbetade jag i 20 år så många som återkommer är från den tiden. Andra har redan hunnit få min ateljé som ett självklart mål för sina utflykter i sydöstra Skåne.

Varje dag är en utmaning. Det är mycket som ska göras förutom arbetet i verkstaden. Då gäller det att hitta egna deadlines.

– Ska jag åka bort så har jag märkt att det är lättare att komma i gång. Då hamnar jag ofta i en egen tid. En plats där bara leran och mina visioner får utrymme. I ett flöde av idéer. Då är det inte lätt att sluta.

Arbetet med att skapa keramiska föremål tar tid. Det är långsamma processer som efter flera veckor ger ett resultat. Ingen vet vad som sker under de timmar som faten, skulpturerna och kopparna är inne i den glödheta ugnen.

– Varje ugnsöppning är som en spännande film. Det är alltid något oförutsett som händer i värmen. Det är som att öppna ett paket med en överraskning.

En alldeles speciell doft av bränd, torr jord sprider sig från ugnens ventiler. Men keramikern får vänta. Det är först efter många långa timmar som ugnens och föremålens temperatur är så låg att dörren kan öppnas. Då får Maria Ekberg och vi som kommer till hennes oas vid Ystadsvägen uppleva något traditionellt och något helt nytt, något i Marias egen design.
Läs mer på Maria Ekbergs egen webbplats