Maten är klar!

 

Skåne kallas ofta för Sveriges skafferi och på Österlen är hyllorna alltid välfyllda. Och just i maj och i början av juni får maten extra stor uppmärksamhet genom Matrundan Österlen den 25 – 28 maj och Skånes Matfestival i Brösarp den 1 – 4 juni.

Under de senaste åren uppmärksammar både svenska och internationella medier sydöstra Skåne som den rätta platsen för matälskare, foodies och livsnjutare. Medvetenheten om matens ursprung och kvalitet ökar och på Österlen finns odlare, producenter och kockar som kan sin sak sedan generationer tillbaka. Och när det är dags för lunch, middag finns många alternativ. Här finns Österlenchoklad, Löderups Strandbad, Backagården, Äventyrscampen, Hylkegården, En Gaffel Kort, Johannamuseet, Allé på Österlen, Lönebostället, Sjöbo Gästgiveri, Örums Nygård gårdshotell, Eriksgården, Cake Cowboy och Ravlunda Bränneri.

Lätt att hitta på kartan. Det svåra är bara att välja.

Mitt på Österlen, med egen SPA-anläggning

Letar du efter ett familjärt hotell mitt på Österlen med god mat, bekväma rum och rogivande omgivningar? Då kan Örums Nygård vara precis vad du letar efter. Att tillgång till en SPA-anläggning ingår i logipriset och att du samtidigt fått ett uppslag inför nästa konferens eller fest ingår i tipset.

120208_maria_m_famÖrums Nygård är en precis lagom stor SPA- och konferensanläggning mitt på Österlen, mellan Hannas och Löderup. Härifrån har du ungefär lika nära till både Simrishamn och Ystad, vilket ger dig ett perfekt utgångsläge om du vill få ut det mesta av ditt Österlenbesök. Du har med andra ord nära till både stadsliv och strandliv och allt däremellan. Är du golfare finns tre golfbanor inom räckhåll och vill du hyra cykel för att trampa runt på egen hand går det utmärkt.

– Vår tanke är att det ska kännas som hemma att komma till oss. Våra gäster blir våra vänner och vi vill att alla ska känna sig välkomna, sedda och omhändertagna, säger Maria och Magnus som driver Örums Nygård sedan två år tillbaka.

Örums Nygård är dock betydligt äldre än så; huset är en generationsgård med anor från början av 1700-talet. Maria är själv uppväxt på gården, som syskon nummer fyra i en skara av fem. Hennes föräldrar, Sven-Åke och Birgitta, tog över gården 1969 efter Sven-Åkes föräldrar.

Ombyggt grisstall
Marias föräldrar utvecklade gården och byggde till ett grisstall i mitten av 1980-talet. 20 år senare, när lönsamheten för smågrisproduktion inte var den bästa, sadlade de om och byggde om stallet till ”Rum och frukost”. Och sedan dess har verksamheten växt successivt.

Sedan den 1 juni 2011 är det alltså Maria och hennes sambo Magnus som driver Örums Nygård. Och de verkar stortrivas i sina nya roller.

– Vi är aldrig längre än ett samtal bort och säger aldrig nej utan att vi först tagit oss en funderare. Om vi bedömer att vi kan lösa den förfrågan vi fått säger vi ja, vi kör!

Det säger Magnus när han försöker summera hans och Marias filosofi kring Örums Nygård. Hotellet är öppet året om och på sommaren är hotelldelen så gott som fullbokad under högsäsong. Övriga tider på året är det konferensverksamhet som dominerar under veckorna, medan SPA- och hotellgäster är de som står för merparten av helgbeläggningen.

SPA-anläggning i logipriset
– SPA-anläggningen är självklart tillgänglig för alla våra hotellgäster, det ingår i logipriset. Temperaturen i poolen ligger på 33 grader. Dessutom har vi bastu och en bubbelpool samt tillgång till en relaxavdelning och en bar, berättar Magnus.

Maten har en speciell plats på Örums Nygård och deras enkla filosofi lyder att mat är glädje och att ta ansvar.

– Vi vill att maten ska vara en behaglig del av vistelsen här hos oss. Vi har satsat på en hemlik känsla i köket och försöker alltid vara lyhörda för våra gästers behov. Så långt det är möjligt arbetar vi med råvaror från trakten, säger Maria och tillägger:

– Jag blir glad av mötet med våra gäster. De ger mig energi och lust att fortsätta vårt arbete!

En liten titt i gästboken talar också sitt tydliga språk. Omdömen som: avkopplande miljö, mysigt, lugnt, varmt, välkomnande, rustikt, rejält, fridfullt, rofyllt, enkelhet, god mat och hemma-känsla är återkommande. Kanske kan det enkelt sammanfattas med familjär stämning och personligt bemötande?

Vill du veta mer om Örums Nygård? Klicka här och se vad de kan erbjuda just dig.

 

Han berör och målar i koppar och järn

SAMSUNG CSCPer Baker har ett mycket gott öga för form, färg och komposition. Han arbetar framför allt med modernt smide och trollar fram de mest levande och mjuka former i de hårda materialen järn, mässing, koppar och stål. På Gamla Bryggeriet i Smedstorp lockas du in i hans galleri via hans och hustruns personligt formade trädgård.

– Jag vill beröra människor och jag berättar gärna om det jag gör. I trädgården skapar vi en fin stämning och via rökelse, tända ljus och musik lockas besökarna långsamt in i galleriet. Väl här inne hoppas jag de blir glada och att de gillar vad de ser, säger Per Baker.

Per bor och driver sin verksamhet på Gamla Bryggeriet i Smedstorp, tillsammans med sin fru Margareta. Hon ansvarar för trädgården medan Per håller till antingen i sin verkstad eller i galleriet. En stor del av skapandeprocessen gör de dock gemensamt. De utgör ett bra team och bollar många idéer mellan sig, oavsett om det handlar om trädgården eller om Pers konsthantverk.

Fläta koppar
Margareta verkar till exempel ligga bakom en av Pers senaste tekniker och nyaste konstverk, som han har arbetat fram genom att fläta koppar.

– Jag föreslog Per att han skulle testa att fläta i koppar. Han var tveksam först och sa att det inte gick, säger Margareta.

Per ler och fortsätter:

– Ja, då tänkte jag: detta kan jag inte, men jag får väl kanske ändå pröva… Och så insåg jag att jo, det kan jag gott!

Så kan produktutveckling gå till i praktiken på Gamla Bryggeriet. Och resultatet blir ofta lysande. Just den flätade kopparen gör att materialet ser levande och böljande ut. Som om Per vävt fram formen i en vävstol. Med rätt belysning skiftar dessutom materialet i ett antal nyanser. Att koppar är ett hårt material är lätt att glömma bort.

– Ett av de flätade kopparverken kallar jag för tidens väv. Ja, det blev dejligt och flott med flätningen. Det var kul att göra och jag gillade det. Det blev dekorativt och annorlunda, säger Per.

Utbildad smed
Per växte upp i Köpenhamn, där han utbildade sig till smed. I tanken visste han att han ville bli konstnär, men han valde att lära sig hantverket istället för att söka till Kontsfack. Redan som ung letade han fram skrot och skapade konstverk. När han arbetade som smed skapade han stora skulpturer, reliefer, takkronor och utsmyckningar. Hon tog också en kvällskurs i måleri och gjorde även en del kolteckningar under en period.

– Att måla med pensel eller måla med järnets struktur med hjälp av gasol eller att värma ett stycke koppar är inte så stor skillnad. Det är bara tekniken som skiljer, säger Per.

Intryck som inspirerar
Per inspireras av världen omkring honom. Ett nyhetsinslag om allt från börsras till EU-politik kan ge honom idéer. Utanförskap är ett tema som går igen. Allt han skapar – tavlor, möbler, skulpturer eller bruksföremål – fångar en känsla eller ett intryck som inspirerats av vardagen runt omkring oss.

Per är även utbildad trädgårdsmästare. Att få arbeta utomhus, under stor frihet, tilltalar honom. I dag öppnar han gärna dörren till sin trädgård och lyssnar till fågelsång medan han arbetar.

I sin dagliga gärning kan Per numera kombinera alla sina talanger genom att skapa och modellera i såväl metall som i naturens material. Sedan han flyttade till Sverige har han lyckats förena konstnärskap, kreativitet och hantverk med ett mycket gott öga för balans, sammansättning, färg och form. Allt i ständigt samspråk med Margareta.

Vill du veta mer om Per och Margareta Baker och hur du hittar dem i Smedstorp?
Titta in på www.gamlabryggeriet.com

Åsa Melin – skulpturer med särskilt sinne för närvaro

Åsa Melin PeppingeEn mjuk medeltida Mariasång spelas på låg nivå. Den ljusa sopranen fyller salarna i den gamla skolan i Peppinge. Men i skolhuset och på Österlen har hon varit mycket längre än så. Redan 1972 kom Åsa hit för första gången. Det var jul och hon firade den hos släktingar i Borrby. Länge hade hon då vetat att hon ville lämna storstan för att söka sig en annan tillvaro utan störande, bullrande yttre intryck. Tiden i stockholmska Vällingby och Solna var förbi och en vandring uppför klitterna vid Löderups strandbad blev som en uppenbarelse. När hon kom upp på krönet denna vinterdag och havet och stranden bredde ut sig framför henne, visste hon med absolut säkerhet att det var här hon skulle bo, verka och leva.

Det nya livet började två veckor senare. Då hade Åsa hittat praktikantjobb som hon kombinerade med barnpassning. Hon bodde först kvar i Borrby, men efter att ha åkt förbi den tomma skolan i Peppinge ett flertal gånger, vaknade tanken på att äga det. Hennes övriga familj bodde då fortfarande kvar i Stockholm. Åsas mor reste ned för att titta på det och drömmen blev verklig. Flyttlasset gick den 5 juni 1973, med sig hade de möbler från en lägenhet, som snabbt försvann i de stora salarna, resten inhandlades under loppisrundor på Österlen. Familjen hade aldrig haft hus tidigare, det var en helt ny erfarenhet som väntade. I början var allt mycket enkelt inrett. Skolan hade varit nedlagd sedan några år tillbaka. I köket fanns endast ett handfat att tvätta sig i och en kokplatta att laga mat på. 

De inledande åren varvade Åsa sina vistelser i Peppinge med konststudier. Skolor som Konstakademien och Valand gick bort då hon inte kunde tänka sig stadslivet, istället blev det först vävning, konst och mat på Skurups folkhögskola som sedan kompletterades med ett extra skräddarsytt år i textil. Därefter följde Capellagården på Öland innan det blev två år på Östra Grevie med textil, foto och keramik. Textilen var hela tiden det centrala, men även måleriet pockade på. En av hennes lärare som var avogt inställd till kvinnliga konstnärer sa sarkastiskt, när Munka Ljungbys nystartade konstskola öppnade, att det är inget för er som sitter och virkar grytlappar. Då jävlar anamma sökte hon sig dit med omedelbar verkan! 1980 föddes hennes son Johannes och hon slutade på konstskolorna för att börja leva sitt liv som professionell konstnär i Peppinge på heltid.

Föremål, fragment

Denna sommardag sitter vi i hennes skönt överbelamrade ateljé och samtalar. Snett bakom mig skymtar köket där buddistmunkar och Maria med Jesusbarnet samsas i vad Åsa kallar lekfönstret. I ett hörn står en hög gjutjärnskamin i flera våningar, längs ena långväggen löper en gammal köpmansdisk med lådor fyllda med arbetsmaterial och redskap och på arbetsbordet ligger små skulpterade ansikten i lera. På väggarna märks en reproduktion av Vermeers målning Flicka med pärlörhänge uppnålad intill en svit rödtonade laveringar av Leonardo da Vinci från en gammal kalender, där bl.a. Testa di S:ta Anna återfinns, jämte bilder på kyrkfönsters glasmåleri. I ateljén står även sängen och markerar en tillvaro där arbete och liv tycks vara del av en och samma helhet, där det inte finns några givna, skarpa gränser.

  • Jag skulle aldrig kunna jobba i en steril ateljé. Jag behöver alla saker, bilder, uppslag, lappar, föremål, fragment, skisser för att idéerna ska komma till mig. Jag skapar inte i ett tomrum, i ett vakuum, utan som en högst specifik del av ett större sammanhang, säger Åsa.

When does pottery become art?

Bernard Leach“It was Bernard Leach who uplifted pottery to an art form. Bernard Leach didn’t make pots, he made art,” comments Maria Ekberg, a potter with a gallery in Hammenhög in Österlen. She has always admired Bernard Leach, an Englishman born in 1887 who lived his early life studying pottery in Japan before returning to Cornwall in England in 1920 to set up his own pottery. He developed his own style based on a combination of traditional Japanese, Chinese, Korean and European slipware. (Slips or engobes are colourful coatings of liquid clay applied to the surface for decoration.)

Bernard Leach (1887-1979) was one of the great figures of 20th century art and his sons David and Michael carried on the tradition. Maria Ekberg once attended a workshop held by his grandson John Leach who trained under David Leach. Inspired by the Leach legacy, she has developed her own special style of ceramics featuring flowers, buds and seed pods. No ceramics like hers can be seen elsewhere in Sweden.

“I have never had the ambition to be an artist,” says Maria Ekberg modestly. “Few potters would actually call themselves artists. Perhaps we are so busy mastering our craft and learning pottery that this alone takes us a whole lifetime if not longer. This has been the case for me. So I have been quite satisfied to call myself simply a potter up to now.”

keramik Maria EkbergHer garden is like a gallery decorated with her creations placed on iron bars planted in the flower beds. In the spring and summer, her bold ceramic floral creations on their metal stems can be seen juxtaposed with roses, hydrangeas and crocuses. They bring colour to her garden all year round even when the flowers are long gone and the cold winter winds blow.

Her latest collection is inspired by flowers without petals. She is fascinated by what is left when the petals have fallen to the ground. The petals represents the transient radiant beauty of a flower but the bulging seed pod left behind can also be seen as an object of beauty, depending on the eye of the beholder. The stamens and pistils of the flowers protrude prominently in her latest art with naked flowers that almost resemble sea anemones. “I have grown a bit tired of creating shiny, colourful flowers and pods,” she admits. This year she has created a more austere look with subdued pale colours and off-whites.

Maria Ekberg encapsulates seed pods in her art. Interestingly, Hammenhög where she lives and has her gallery was once the home of a thriving seed company named after this small town on the plains of Österlen.

thomas alexanderssonThomas Alexanderson is another potter from Österlen. He lives at Ateljé Brännorna secluded in the woods near Onslunda where he has practised his craft since 1975.

Bernard Leach mastered the technique of firing clay in traditional wood-burning kilns. However, since the 1950s, electric kilns have largely taken over for the firing of clay. Inspired by the work of Leach, Thomas has built two wood-burning kilns on his property in the woods, one for salt glazing and the other for glazing without salts. “I work very much in the spirit of the ancient pottery tradition. I like to use salt glazing which has its origins in Asia,” says Thomas. “The ash from the fire gives certain effects and this can vary depending on how the wind is blowing outside. You can also achieve special effects using techniques such as reduction.” (Reduction is the creation of a special type of atmosphere.)

He holds up a teapot where one side of the pot has a mottled look because the glaze was exposed to the ash whereas the other side, not facing the fire, has a more uniform colour. Thomas Alexanderson likes these unpredictable effects. “You never know exactly how a piece will turn out,” he says. “I also like it when you can see traces of the hand of the potter in the final piece. Each piece has a memory etched into it from the time when it was made.”

His pieces are marked by the insignia T in a square plus his brand name Thomas Drejare, which means Thomas the Potter. He likes working in large formats and many of his circular bowls are about one metre in diameter. “Is this art?” I ask referring to the bowl. “You can put fruit in it if you like but many people hang these bowls on the wall,” he replies. “I like making teapots too because they are functional but yet works of art.”

His teapots come in a multitude of salt glazes and often have a multi-faceted surface created by cutting the clay with a knife. The salt glazes are various metal oxides known by exotic names such as tenmoko, chün, shino, celadon and ox blood. The latter describes a blood red glaze which Thomas has used for one of his teapots – the perfect pot for a rooibos drinker! The most expensive teapots sell in his studio for about SEK 1400 each and often come with matching mugs and cups.

Thomas Alexanderson has become a well-established potter in southern Sweden after 40 years working in Onslunda and he has built up a large customer base. His studio is open from 11 am to 5 pm for visitors throughout July and the first half of August or by appointment.

He produces a large output of pottery but the method he uses is painstakingly slow. Each firing of the oven takes 12-14 hours and he and his sons usually chop the wood themselves. This is truly a handicraft and each piece he makes is unique in its own way: “You can come and see the process,” he says, inviting visitors to see him at work at his potter’s wheel. “Experience the living surfaces of the pottery where the flame has licked and the ash has fallen.”

For more about Maria Ekberg, visit skapa.krukmakeri.se

For more about Thomas Alexanderson, visit www.thomasdrejare.com