Åsa Melin Peppinge

Åsa Melin – skulpturer med särskilt sinne för närvaro

Åsa Melin PeppingeEn mjuk medeltida Mariasång spelas på låg nivå. Den ljusa sopranen fyller salarna i den gamla skolan i Peppinge. Men i skolhuset och på Österlen har hon varit mycket längre än så. Redan 1972 kom Åsa hit för första gången. Det var jul och hon firade den hos släktingar i Borrby. Länge hade hon då vetat att hon ville lämna storstan för att söka sig en annan tillvaro utan störande, bullrande yttre intryck. Tiden i stockholmska Vällingby och Solna var förbi och en vandring uppför klitterna vid Löderups strandbad blev som en uppenbarelse. När hon kom upp på krönet denna vinterdag och havet och stranden bredde ut sig framför henne, visste hon med absolut säkerhet att det var här hon skulle bo, verka och leva.

Det nya livet började två veckor senare. Då hade Åsa hittat praktikantjobb som hon kombinerade med barnpassning. Hon bodde först kvar i Borrby, men efter att ha åkt förbi den tomma skolan i Peppinge ett flertal gånger, vaknade tanken på att äga det. Hennes övriga familj bodde då fortfarande kvar i Stockholm. Åsas mor reste ned för att titta på det och drömmen blev verklig. Flyttlasset gick den 5 juni 1973, med sig hade de möbler från en lägenhet, som snabbt försvann i de stora salarna, resten inhandlades under loppisrundor på Österlen. Familjen hade aldrig haft hus tidigare, det var en helt ny erfarenhet som väntade. I början var allt mycket enkelt inrett. Skolan hade varit nedlagd sedan några år tillbaka. I köket fanns endast ett handfat att tvätta sig i och en kokplatta att laga mat på. 

De inledande åren varvade Åsa sina vistelser i Peppinge med konststudier. Skolor som Konstakademien och Valand gick bort då hon inte kunde tänka sig stadslivet, istället blev det först vävning, konst och mat på Skurups folkhögskola som sedan kompletterades med ett extra skräddarsytt år i textil. Därefter följde Capellagården på Öland innan det blev två år på Östra Grevie med textil, foto och keramik. Textilen var hela tiden det centrala, men även måleriet pockade på. En av hennes lärare som var avogt inställd till kvinnliga konstnärer sa sarkastiskt, när Munka Ljungbys nystartade konstskola öppnade, att det är inget för er som sitter och virkar grytlappar. Då jävlar anamma sökte hon sig dit med omedelbar verkan! 1980 föddes hennes son Johannes och hon slutade på konstskolorna för att börja leva sitt liv som professionell konstnär i Peppinge på heltid.

Föremål, fragment

Denna sommardag sitter vi i hennes skönt överbelamrade ateljé och samtalar. Snett bakom mig skymtar köket där buddistmunkar och Maria med Jesusbarnet samsas i vad Åsa kallar lekfönstret. I ett hörn står en hög gjutjärnskamin i flera våningar, längs ena långväggen löper en gammal köpmansdisk med lådor fyllda med arbetsmaterial och redskap och på arbetsbordet ligger små skulpterade ansikten i lera. På väggarna märks en reproduktion av Vermeers målning Flicka med pärlörhänge uppnålad intill en svit rödtonade laveringar av Leonardo da Vinci från en gammal kalender, där bl.a. Testa di S:ta Anna återfinns, jämte bilder på kyrkfönsters glasmåleri. I ateljén står även sängen och markerar en tillvaro där arbete och liv tycks vara del av en och samma helhet, där det inte finns några givna, skarpa gränser.

  • Jag skulle aldrig kunna jobba i en steril ateljé. Jag behöver alla saker, bilder, uppslag, lappar, föremål, fragment, skisser för att idéerna ska komma till mig. Jag skapar inte i ett tomrum, i ett vakuum, utan som en högst specifik del av ett större sammanhang, säger Åsa.

Närvarande i rummet är även Åsas mor och morfar från den kreativa värmländska släkten. Morfar Harald Skogsberg var född 1889, studerade vid Högre Konstindustriella skolan i Stockholm och var samtida med målaren Vera Nilsson. Hans konst går att finna på Åsas sprängfyllda ateljéväggar, bl.a. en persiskinspirerad målning med en ridande prins. Mor Lisa Skogsbergs skulpturer står på podier och själv använder sig Åsa fortfarande av sin mors kniv och de modellerpinnar i päronträ som hennes pappa gjorde till henne en gång i tiden. Familjehistorien är myllrande och vittförgrenad och fylld med starka personligheter med rötter inte bara i Värmland, utan även i Huskvarna och Göteborg. Rummen i skolhuset har varit olika personers ateljéer under olika tider, det har flyttats runt och vid skilsmässor eller andra uppbrott har en annan familjemedlem erövrat en ny plats och ett nytt rum.

Gammaldags kritisk 

Under många år samarbetade Åsa och hennes mor konstnärligt, de ställde ut tillsammans och hade en praktisk överenskommelse om att Åsa skulle ägna sig åt måleri och Lisa skulptur. Lisa fanns i allt och gör så än i denna dag, trots att hon är borta sedan länge. Åsa är stolt över att hitta likheter med sin mor, utan att behöva känna att hon tar över.

  • Men morfar är grunden i mig och mitt konstnärskap, säger Åsa och menar att den gemensamma nämnaren utgörs av den stränga inställningen till teknikens betydelse.
  • Tekniken har alltid varit viktig för mig, jag har alltid varit gammaldags kritisk mot mig själv och tyckt att det varit för fritt på de konstskolorna som jag gick. Morfar sa alltid om man gör tio teckningar, släng nio av dem.

För många är Åsa navet i en stor krets av vänner. Hon utstrålar en varm, vänlig moderlighet och ett öppet hjärta. De andliga och mänskliga intressena har fört med sig ett rikt kontaktnät över hela världen. Några träffade hon på 80-talet då hon i sitt första äktenskap var gift med en amerikan och långpendlade mellan Peppinge och Boston, en rutt med stora kontraster, andra har hon mött via sina olika sociala engagemang. Åsa är morgontidig och utnyttjar den tysta tiden fram till åtta då omvärlden börjar pocka på uppmärksamhet. Galleriet har öppet året om vilket innebär många möten. Påsk till augusti är den utåtriktade tiden, då är det mycket folk i rörelse som besöker galleriet. Åsa påpekar vikten av att var och en blir väl bemött och säger att huset fungerar i stor utsträckning som social scen. Stolarna är därför många hos Åsa, där kan man sätta sig en stund, hämta andan och försjunka i sina tankar, vila i nuet och i upplevelsen. Ofta kommer djupa frågeställningar upp om livssituationer. Skulpturer och målningar föder frågor och väcker slumrade känslor som plötsligt kan få ytkänning. Många blir berörda, någon kan börja gråta stilla och galleribesöket slutar då med en varm kram. En besökare frågade till och med om han inte skulle kunna få rulla ut sin sovsäck på golvet och stanna i den speciella atmosfären hela natten. Lugnet kommer sedan i september när tiden för sig själv tar vid.

  • Möten är för mig något av det viktigaste i livet, det kan vara att möta en sten, en blomma eller en människa. Alla möten betyder något, även dem med mig själv, säger Åsa som helst arbetar om natten, gärna flera påföljande nätter.

Vänliga väktare

Åsa har genom åren spunnit, knypplat och vävt, men idag har hon gjort sig av med alla vävstolar. Hennes konstnärskap rör sig numera främst i spänningsfältet mellan skulptur och måleri. Länge var måleriet det centrala, men en dag började lusten till det tredimensionella skapandet att tränga på. Och det blev ansikten, säregna ansikten som med låga röster talar ur det förgångna och som har en alldeles särskild förmåga att stanna i minne och känsla hos den som en gång mött dem. Väktare kallar hon dem för, vänliga sådana. Första gången de kom till henne var 1999. Hon var hos sin syster Ida i Stora Köpinge, med sig dit hade hon en klump lera för att ha något för händerna. Och händerna formade ett par ansikten.

  • Jag blev förvånad, det var inte folk jag kände igen, säger Åsa. Annars när man skulpterar fritt blir det lätt en blandning av familj, vänner – denna gång var det helt andra personer som trädde fram ur leran. De kom från förr, men var ändå så levande.
  • Jag tänkte inte så mycket, men provade lite till, det tryckte på – och är det något som är meningen så får man göra det så länge det kommer. Och det har inte slutat än utan bara accelererat.

Ansiktena bär med sig sin historia, ibland har de ett namn och emellanåt frågar hon var kommer du ifrån?  Tidigare ville hon inte påverka betraktaren av det avslutade verket utan lämnade tolkningsutrymmet helt fritt. Idag ser hon annorlunda på saken och hon delar gärna med sig av deras namn och det som de bär med sig.

  • De har kommit hit för att berätta en historia, säger Åsa. De kommer från olika tidsepoker och olika folkslag. De representerar alla dem som inte fått vara med i den offentliga historieskrivningen, det är inga grevar och baroner, kungar eller furstar, utan vanligt folk med sina enskilda liv och historier som vill få kontakt och vara med.

Eller som Åsa skriver i en av sina egna dikter:

När stenar talar på stenars vis

uppfattas språket av alla

Dom öppnar till minnen 

ur svunnen tid

där ursprungsropen kalla

Söker sig intill ditt väsens mitt

som väcks ur sin tysta dvala

påmind om det

som varit en gång

innan stenarna började tala

De gråbruna ansiktena har mjuka, milda drag som förmedlar tillit och förtröstan. Några möter med sin lugna blick frimodigt betraktarens, andra har ett inåtvänt drag där blicken sänks eller vänds bort. Ofta är de iklädda äldre tiders hustrudok som omringar ansiktet. Tankarna går till de många bilderna av den heliga Birgitta vars runda moderliga ansikte fascinerat genom seklen. I docent Mereth Lindgrens bok Bilden av Birgitta analyserar hon dess ikonografi. Med huvud- och haklin, även kallat vil och viv, den gifta kvinnans traditionella signum, framställs hon som ”den andliga modern sträng mot synden men mild mot syndaren”. Men där Birgitta har en särskild dignitet via sin helgonstatus och som med en tydlig historisk röst spritt sitt ord över världen, är Åsas märkliga människor komna ur en annan mylla där Åsa ger röst åt enskilda individer som hittills tigit. De är både män och kvinnor, en del bär hjälm, andra en enkel mössa som hämtad ur en av Bruegel den äldres myllrande folklivsskildringar från 1500-talet, där enkla människor ur bondesamhället tilläts ta plats på dukarna. Tankarna går också till 1800-talsfoton på indianer vars ögondjup låter ana en stor själslig vidd. En annan skribent har lyft fram skalden Francois Villon och menar att hans diktade gestalter från 1400-talet träder fram genom Åsas skapande händer. Några av dem är barn, kanske har de dött i tidig ålder, andra är krigare med skydd för hals och huvud. Alla är de monterade på drivved funna för många år sedan på stränderna, rostiga brunnslock eller sågklingor från Glava. Påfallande är det sakrala uttrycket.

  • Jag hör hemma i nunnevärlden, säger Åsa. Redan som barn tecknade jag nunnor. Stillsamheten och det asketiska tillhör det som jag tycker om i den världen. Och jag glömmer aldrig ett ansikte. Ansikten är viktiga för mig, man kan se och avläsa så mycket från dag till dag.

Kavlar med textil

Åsa gör inga porträtt, tar inga beställningar. Inte heller gör hon någon elak, utan de söker sig till henne genom kärlek. De har olika storlekar från det mer monumentala till miniatyren. De minsta ansiktena är en handvariant tänkta att ta med sig som en beskyddare i handväskan.

  • De kan vara lite finurliga och pillemariska, säger hon och tar fram ett huvud i storlek av en tändsticksask och tillägger att de alla är vänliga själar, även om de kan se stränga och allvarliga ut.

Åsas bakgrund som textilkonstnär gör sig gällande i den påtagligt taktila känsla som finns i hennes skulpturer. Det är inte bara den sensuella leran som skapar illusionen av vadmal, grovt ylletyg och mjukaste lin. En förklaring är att Åsa kavlar sin lera med hjälp av textil. Hon använder sig antingen av en bit från ett linne som hon själv haft, ett tygstycke som kom med hem från BB då hennes son föddes, mormorsmors löskragar eller en knypplad spetsduk. Huden i deras ansikten är läderartad och påminner också om uråldrig elefanthud. Mosslik, utropar min man när jag kommer hem efter det långa vindlande samtalet med Åsa. Han går till en av våra bokhyllor, funderar och tar sedan fram några tidningsklipp om de fascinerande fynd av närmast intakta lik som gjorts i mossar. Med torvbruna ansikten möter de sin eftervärld väl bevarade tack vare den syrefattiga och kalla miljön. De lik som hittats har ett drag av fridfullhet. Trots att de flesta avrättats, kanske som människooffer eller som straff, är de varsamt nedlagda i mossens djup. Vissa ligger i fosterställning. Forskare har länge varit oense om varför mossarna blivit deras grav. Men, som Monica Braw skriver i sin artikel i SvD, ”sanningen är att man inte vet, och att varje mosslik har en egen historia att berätta”. Och kanske är det just bristen på vetskap som bidrar till deras suggestivitet. Även den irländske poeten Seamus Heaney har fångats av likens magi och skriver om järnåldersmänniskorna i sina våta gravar med sina ”ögons milda ärtskidor”. 

Valmedvetenhet och villovägar

Samma mildhet återfinns i Åsa Melins omsorgsfullt skulpterade ansikten som träder fram ur leran som om de hämtats upp direkt ur mossens hemlighetsfulla historiska djup. Hon har grävt i jordens skafferi och med en medveten hållning skapat i ett tillstånd som dock inte är flow.

  • Det är ett annat sätt att arbeta. Jag mediterar mycket för att vara så tom som möjligt och kombinerar det med mångårig teknisk kunskap där målet är att det inte är jag som ska bestämma, utan jag ska vara i ett flöde.

Tanken på reinkarnation föds också inför berättelserna om detta gåtfulla folk som skapas i ateljén i Peppinge. Vi pratar om tro och om Gud. Jag frågar Åsa om hon är religiös och får ett långt svar som bottnar i tron på en mening, inte på slumpen och ödet.

  • Jag tror på en högre makt, men också på den fria viljan. Religionerna begränsar Gud, men jag har alltid varit troende. Jag tror på Gud, men går inte i kyrkan såvida den inte är folktom.

Åsa använder sig av uttryck som valmedveten och villovägar. Det först nämnda handlar om att vi måste våga välja och inte lämna över besluten i våra liv till någon annan. Det andra handlar om att alla spår i livet till slut leder en rätt, även om man hamnat vill så kommer man ändå dit man ska, förr eller senare. För Åsa är tron både andlig, stilla och inåtvänd som praktisk och politisk. Hon menar att Kristus är principen och Jesus personen och att kristendomen är hans Kristusande – det han stod för. Den mer handfasta sidan tar sig uttryck i ett starkt engagemang i sin samtida omgivning där Åsa tar plats mitt i livets framrusande flöde. Men hon riktar också sin blick åt ett helt annat håll. Hon har själv många minnen från den allra första tiden i livet, långt innan hon kunde prata och formulera sina upplevelser. Minnet bakåt är starkt och hon håller en dörr öppen för reinkarnationens möjligheter. Hon intresserar sig för traditionell indiansk kunskap, för förståelsen för vad naturen har att ge. Särskilt Hopiindianerna skapelseberättelse och symbolspråk lockar och Åsa signerar alltid sina verk med deras tecken för universellt brödraskap, vilket består av två öppna halvcirklar som går i varandra.

Den bortvända skuggfiguren

En helt annan bildvärld ryms i Åsas måleri där den distinkta upplevelsen av det österlenska landskapet är det centrala motivet. Hennes ljusa måleri befinner sig i en process som startade 1973 och som går mot en allt större förenkling när skal dras från skal. Området hon främst rör sig i ligger mellan Kabusa och Sandhammaren och tre kilometer in från kusten. Avsaknad av körkort begränsar den geografiska rörligheten när hon är tvungen att ta sig fram till fots, cykel eller per buss, men skapar samtidigt förutsättning för ökad koncentration. Vandraren är också en återkommande gestalt som rör sig genom hennes landskap, det är oftast en ensam mörk gestalt som vänder ryggen mot betraktaren. Det är en figur som funnits med länge i hennes bildvärld, både i keramiken och i textilen där han ristades och syddes in.

  • Vandraren går tillbaka till mina drömmar som barn, när det var farligt eller jag inte visste vad jag skulle göra, då dök han upp. Det var ingen man kom nära, men i skuggan av honom är jag trygg, där kan jag gå.

Åsa har mediterat sedan hon var 16 år och berättar att i meditationen skapar hon en inre punkt att vila i och utgå från. På samma sätt fungerar den bortvända skuggfiguren, han blir en markör i bilden som hjälper betraktaren att befinna sig i bildens tillstånd. Men landskapen är också specifika, det är det österlenska där man som människa blir den lilla i det stora.

Åsa väljer vad i sin konst hon vill visa utåt. Allt kommer inte fram i publika rum och för andras ögon, utan skapas enkom för sin egen privata del, samma sak med hennes egen person. Att gå på fester och vara synlig är inget som hon har behov av. Många vet vem Åsa Melin är, men inte hur hon ser ut, vilket är något hon föredrar och trivs med. Trots, eller kanske tack vare, behovet av en privat och avskärmad hållning, är Åsa involverad i mycket. När vi är där ringer det ofta på telefon. Ett av samtalen kommer från en granne uppe i Valleberga, han har fått njurstensanfall. Hon säger att hon har medicin hemma. Och när vi far tar vi burken med oss i bilen, lämnar över den och inser att det är nog inte bara hennes vänliga väktare som kan sträcka ut en hjälpande hand, utan att en vänfast axel att luta sig emot är också vad Åsa Melin själv är för många.

Text: Anna Gunnert

Foto: Sophia Callmer

Besök Åsa Melin
www.asamelin.se
www.galleripeppinge.se

Comments are closed.